Jag hade länge dagdrömt om att prova på livet utomlands. I februari förra året sökte jag ett jobb som webbredaktör för ett svenskt spelbolag på Malta och fick det. Den åttonde mars vinkade jag familjen hejdå vid Moras tågstation.
Det skulle visa sig bli ett helt fantastiskt äventyr och ett minne för livet. Människorna jag träffade, vädret jag fick uppleva och känslan av att varenda ledig helg var som en semester.
Allt var perfekt. Men det var något, eller snarare någon, som ändå fick mig att vända hem till Sverige igen i augusti fem månader senare.
Vi hade träffats under en tid innan jag åkte. Jag kände redan då att det fanns någonting starkt mellan oss att jobba vidare på. Men jag hade fastnat. Jag hade inget arbete här hemma, visste inte vad jag ville göra med livet och hade här min utlandschans. Trots att jag åkte höll vi kontakten och bara några veckor senare hade hon bokat en resa för att komma ner och hälsa på mig lagom till min födelsedag.
Jag minns hur nervös jag var dagen hon kom. När jag gick av mitt skift och tog den korta promenaden från jobbet för att möta upp henne. Fjärilarna i magen gick fullständigt bananas. De var omöjliga att lugna.
Från att jag mötte hennes varma ögon och vackra leende inne på kaféet där hon satt med sin silvriga resväska, till den stund jag med en klump i halsen och fuktiga ögon kysste henne hejdå vid flygplatsen fem dagar senare. Det var ett fint uppvaknande som berättade för mig att det var dags att åka hem. Att det faktiskt fanns någon där hemma igen att finnas för utöver familjen.
Därefter hälsade hon på mig en gång till, nästan två månader senare. Det är en gåta hur vi stod ut. Jag minns hur jag ensam om kvällarna satt vid klipporna intill havet mellan hennes besök. Hörde vågorna slå mot kanten och hur stänket blötte ner mina fötter. Lyssnade på musik vi gjort till vår, såg havet sträcka sig så långt ögat kunde nå. Jag räknade dagarna och längtade hem.
Antalet tecken räcker inte till här. Men jag vill bara avsluta med att säga två saker. Först att även den vackraste av Medelhavsöar kan kännas otillräcklig om det finns något som gör att du inte känner dig hel. Och sen ett evigt tack till dig för att du väntade på mig. Jag kan vara lite trög ibland, att förstå vilken väg jag ska ta. Tack att du ledde mig rätt. Johanna, jag älskar dig.