Alla flitiga Lisor som tänkt ägna sig åt trädgårdsarbete får tji och de som bytt till sommardäck får slira. Nu tycks ordningen återställd och efter en milt solig dag står ekarna utanför köksfönstret som silhuetter på en skuggteater mot en flammande solnedgångskuliss.
April är födelsedagsmånaden som levererar en nybakad 8-åring och 6-åring i huset. Deras far tycks ha glömt att vi bor på landet och infriar deras innersta önskan. Chockrosa rullskridskor.
Det är härligt med öppen planlösning ... tills man har två bambi som fladdrar runt i åttor på hjul inomhus och hojtar för döva öron order åt mig om att rulla ihop mattor och flytta möbler.
Allt som är i vägen dämpar farten tänker min inre stadsplanerare och jag överväger att lägga mig på köksgolvet som en mänsklig fartbula.
Påskhelgen blir ett tredagars kalasmaraton. Största utmaningen är besöket hos svärföräldrarna i Hälleforsnäs och missförstå mig nu rätt. Jag har vunnit jackpotten i svärförälderslotteriet och de är toppen, men deras 70-talsvilla är minerad mark när man har en 2,5-åring i släptåg.
Piedestaler med krukor på, ljusstakar i glas och smäckra porslinspjäser – allt placerat i lagom höjd för familjens sjövilda röjare. Hon går givetvis bananas. Det är som att släppa in Rolling Stones på 60-talet i ett nyrenoverat hotellrum.
Jag har noll bollkoll, men på den här spelplanen är jag Ravelli under VM 1994. Jag skyfflar blixtsnabbt åt mig den tjusiga godisskålen ungsudden släpper innan den når golvet. Jag kastar mig fram och snappar åt mig en spröd porslinsherdinna innan hon checkar in på salighetens ängder för gott. Så där fortsätter det utan paus i halvlek.
När vi är i färd med att packa ihop har minstingen gått i mål. I ett obevakat ögonblick har hon vält storasyrrans O’boyglas över ett intarsiabord. Matt betraktar jag ett innanhav av chokladdryck och minstingen som har ett mörkbrunt musketörskägg runt munnen.
Lite skamsen är hon nog eftersom hon använder farmors vita virkade prydnadsduk som disktrasa när hon föser ner sörjan på mattan.
Jag tyar icke mer, mumlar jag tyst när öronen nås av ett högt klirrkrasch. Så låter det när ett kristallglas krossas mot soffbordets glasskiva.
‒Oj’rå, nu är det rätt mycket som är söndrigt här! hojtar den skyldiga 6-åringen uppsluppet.
Turligt nog är familjeband starkare än rockband och vi är trots allt välkomna tillbaka. Men nästa gång är det jag som smusslar med en tub kontaktlim och smyglimmar fast allt som kan tänkas krossas.