Kenneth Thörnfeldt-Silfverlåås lämnar en stor kasse med filtar och kläder till jordbävningsoffren.
Sedan några år tillbaka har Ewa Alpmark-Silfverlåås och Kenneth Thörnfeldt-Silfverlåås från Julita en lägenhet i en mindre ort mellan turistmetropolerna Side och Alanya.
– Det ger några frusna pensionärssjälar ett välkommet avbrott från den kalla, mörka och dystra vintern, säger Ewa Alpmark-Silfverlåås.
Tidigt i måndags morse vakande makarna av att huset svajade.
– Vi förstod genast att det var jordbävning. Det var en otäck och overklig känsla. Vi förstod direkt vad det var, men vi visste inte hur nära eller hur kraftig jordbävningen var. Om det skulle bli värre eller gå över.
– Knappt tio minuter senare kom nästa skalv. Det kändes tydligt trots att vi befann oss 65 mil från epicentrum.
De förberedde sig för att snabbt ta på sig varma kläder och rusa ner för trapporna om det skulle bli värre. Men de behövde aldrig fly.
Först på morgonen fick de veta att otroliga naturkrafter i rörelse hade orsakat stor katastrof i sydöstra Turkiet
– Det var först när vi fick se morgonnyheterna som vi förstod att det var en av de kraftigaste jordbävningarna på mycket lång tid.
Under måndagseftermiddagen nådde skalv nummer tre den lilla orten.
Redan samma dag var hjälparbetet i gång. Utanför kommunhuset och på torget sattes tält upp, dit människor vallfärdade med kassar, påsar, väskor, säckar och kartonger fyllda med kläder, filtar, toapapper, konserver och torrvaror. Ewa och hennes make hjälpte också till så gott de kunde.
– Vi har då och då tagit med kläder när vi rest hit. Liksom många andra har vi "hamstrat" och mycket har blivit liggande.
Under tisdagen gick de igenom garderober och samlade ihop det som de kunde avvara.
– Vi hade bland annat fler filtar, sängkläder och badlakan än nödvändigt. Det blev en stor kasse som de kommunanställda vid insamlingsstället tacksamt tog emot.
De är båda mycket imponerade över hur snabbt hjälparbetet kom igång på både stora och små orter.
– Det är ett fantastiskt deltagande hos alla och envar. När vi var där kom en stor långtradare och frivilliga hjälptes åt att langa upp allt.
Är ni rädda där ni är?
– Nej, eftersom vi bor långt från katastrofområdet är vi varken rädda eller drabbade. Inga hus i vårt område är förstörda och inget har gått sönder. Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen, säger Ewa Alpmark-Silfverlåås.