Bilden på de gladlynta sjöräddarna Anders Olsson och Tomas Jennebo togs i november 2020 när väggar och tak lyftes på plats på Vinöns räddningsstation i Fiskeboda.
När isarna varken bär eller brister och olyckan är framme, är svävarna livsviktiga för Sjöräddningssällskapets räddningsuppdrag. På Vinöns räddningsstation, som täcker hela Hjälmaren, har man svävare sedan många år.
– Vi använder den främst under skridsko- och isfiskesäsongen. Det kan handla om allt från larm om människor som ramlat och skadat sig på isen till sökuppdrag ihop med räddningstjänsten efter försvunna personer. I vinter har vi haft en del sjuktransporter, berättar Tomas Jennebo, en av Vinöstyrkans sjöräddare.
Svävaren är en amfibiefarkost som kan gå både över land och vatten, vilket gör att man kan ta sig fram även på förrädiska isar.
– Den har två motorer, som två fläktar kan man säga. Den ena blåser neråt mot underlaget och skapar en luftkudde som svävaren glider på. Den andra sitter längst bak och trycker den framåt. Marschhastigheten är omkring 40 knop, ungefär 75 kilometer i timmen, men det finns nästan inget stopp för hur fort den kan gå på is.
Någon broms har svävare däremot inte, så en speciell manöver krävs för att få hejd på farkosten.
– När man åker rakt fram i 40 knop, svänger man skarpt 180 grader så att svävaren vänder baken till och börjar åka baklänges. Då gasar man istället och åker åt andra hållet, vilket gör att den bromsar in. Piloten får hela tiden balansera det där, förklarar Tomas Jennebo.
Att svänga med svävare är också svårt.
– Även om man vrider på styret fortsätter den rakt fram, även om nosen pekar åt sidan. Man måste vara väldigt förutseende och planera sin körning långt i förväg.
Med ett styre styrs svävaren. För att navigera krävs det att piloten har god framförhållning.
Förra helgen anordnades en stor svävarövning på Hjälmarens is, med ett 30-tal sjöräddare från hela landet på plats.
– Det var både helt gröna svävarpiloter, och erfarna piloter och för de allra flesta var det första gången de överhuvudtaget var på Hjälmaren. De tyckte att det var häftigt med de stora öppna ytorna, men riskabelt då det dök upp sten överallt genom isen.
Helge Skärlén, som är nationellt svävaransvarig inom SSRS, ledde helgens övningar.
– Det var allt från grundläggande manöverprov som att köra slalom mellan pinnar, till mörkernavigering. Sen avslutades allt med en skattjakt efter givna koordinater, berättar Jennebo.
Belöningen för den som hittade rätt i jakten var gömda godispåsar.
– Att se glädjestrålande sjöräddare med famnen full av godis blir ett minne för livet, säger Tomas Jennebo och skrattar.
Sulev Full är sjöräddare i Kalmar och en av de som deltog i storövningen på Hjälmaren. Han kunde se fram emot en sockerchock efter den avslutande skattjakten.
Att svävarhelgen blev en fullträff vittnar han om.
– Alla som jag pratade med var otroligt nöjda, även om det var väldigt strikta covidrestriktioner. Besättningarna på två personer vardera fick hålla sig i sin bubbla. Det blev inget kvällshäng och alla genomgångar och möten hölls via videokonferens.
Tomas Jennebo är inte Vinöstationens svävarpilot, men han har fått provköra.
– Jag kör bil och motorcykel till vardags, men svävaren liknar ingenting annat. Känslan är surrealistisk, för man får ingen återkoppling från underlaget om ifall det går fort eller långsamt när den svävar fram. Lite läskigt är det på ett sätt, för man har inte full kontroll som i en bil, men otroligt häftigt, berättar han.
Även om isarna spolats spegelblanka efter mildväder och stormbyar, höjer Tomas Jennebo ett varningens finger för att ge sig ut på Hjälmaren nu.
– På vissa ställen är isen jättetjock, på andra är det jättestora ytor med öppet vatten.