Vackra vyer, till vänster på Kebnekaises topp.
Med dubbla strumpor, för att förebygga skav, har Sofia Lundemo vandrat genom halva Sverige. Den 15 juni startade hon vid Grövelsjön utanför Idre och i fredags gick hon i mål i Abisko.
– Tånaglarna är blå och jag tappar en efter en. Men jag har aldrig haft ont i dem. Det är knäna som tar mest stryk, säger Sofia Lundemo, som är uppvuxen i Julita men numera bosatt i Göteborg.
Vandringen heter Fjällfararnas gröna band och görs efter eget vägval. Sofia Lundemo har gått på vägar, stigar, följt skoterleder och från Åre och uppåt följt vandringsleder.
– I slutet gick jag på Kungsleden, det var rena motorvägen till Abisko. De första timmarna på Kungsleden mötte jag mer människor än på de första 35 dagarna.
En avstickare för att bestiga Kebnekaise hann Sofia Lundemo också med. I sammanställningen av äventyret kan hon summera: 1 163 kilometer på 53 dagar. Större delen av sträckan vandrade hon själv, pojkvännen anslöt på slutet.
Men vandringen höll på att ta slut redan efter tredje dagens vandring. I skydd av en liten kulle på fjällsidan hade Sofia Lundemo satt upp sitt tält för natten.
– Då kom en björn tumlandes ner från en backe, rakt mot mig, men den tittade inte på mig. Jag sprang ner i tältet och gömde mig. Jag var i chock, jag var rädd och darrade.
Det dröjde till morgonen därpå innan Sofia Lundemo tittade ut från tältet. Då fanns ingen björn i sikte, men i huvudet funderingar på att avbryta. Viljan att klara Gröna bandet övervann rädslan. Sofia Lundemo fortsatte gå, men med björnfrossa i ryggsäcken.
– Jag gick och slog på stavarna med kåsan så att de hörde var jag var någonstans. Då får björnarna koll och går runt en. Jag sjöng mycket och lyssnade på ljudböcker på högsta volym.
Ensamheten har varit både skön och svår. Sofia Lundemo har uppskattat att få ta saker i sin egen takt, men saknat någon att prata med.
Sofia Lundemos vandring gick bitvis i oledad terräng.
Vad tar du med dig från vandringen?
– Mötena med människor. Ett stort självförtroende av att klara att vandra så länge själv. Att uppskatta de små sakerna, att få sova i en säng igen var underbart.
Vad händer nu?
– Jag ska gifta mig i oktober. Första dagen på vandringen varslade Volvo, där jag jobbar, personal. Under vandringen kom jag till insikt om att jobbet inte är på liv och död, men jag trivs jättebra och hoppas att jag får vara kvar. Och så ska jag gifta mig i oktober.