En 27-årig Emma Eriksson, under sitt första vikariat som reporter på Katrineholms-Kuriren, år 2000.
För de som kände den unga Emma Eriksson är det nog ingen stor överaskning att hon kom att jobba med ord. Som barn umgicks hon mycket med vuxna, vilket gjorde att hon tidigt utvecklade ett bra ordförråd och starkt intresse för gamla uttryck och finurliga formuleringar.
– Nackdelen var väl att jämnåriga inte alltid förstod en. Men jag var ett ganska ensamt barn, jag hade inte så många kompisar. Jag läste tidigt och mycket. Jag hade min farmor Naima som dagmamma, och det var hon som la grunden till det. Vi löste korsord och jag tjatade alltid om att bibliotekarien i Julita skulle ta in fler hästböcker, minns hon med ett leende.
Tanken på att bli journalist fanns där tidigt, och hon blev publicerad redan i tonåren, efter att hon skickat in en spökhistoria till tidningen Land.
– Jag började att skicka in kåserier till Kuriren som jag fick betalt för. Sen praoade jag där i högstadiet. Det var jättehäftigt, det var en stor redaktion med många anställda, och att se något man skrivit i tryck var fantastiskt.
Men vägen in i journalistbranschen visade sig ta några omvägar. Efter att ha studerat både musikvetenskap och etnologi samt bott en tid i Frankrike, gjorde hon så småningom sin kulturvetarpraktik på livsstilsmagasinet Veckorevyn.
– Jag trodde inte att jag var tillräckligt bra för att kunna försörja mig på att skriva. Men där fick jag ganska fria händer att ringa kändisars agenter och göra egna jobb. Det var roligt, men jag var inte riktigt ett ämne för kändisreporter-yrket. Så till slut valde jag bort Veckorevyn till förmån för ett vikariat på Kuriren sommaren 2000. Det kändes oändligt mycket roligare att prata med vanliga människor.
Hon beskriver jobbet som lokaljournalist som att vara i förtroendebranschen.
– Det handlar om att få en person att känna sig bekväm nog att berätta, och lita på att man förvaltar deras berättelse. Det är en konst, och jag tror att jag har fått mycket av att ha jobbat inom service. Det är en jättebra skola för att lära sig tackla olika människor och situationer – man behöver vara lite varsam.
Hela familjen från vänster: Andreas Eklöf, Naima Eklöf, Emma Eriksson, Lydia Eklöf och nederst yngsta dottern Signe Eklöf.
Under åren har hon gjort en del spännande jobb, som när hon bjöds in till statsministerbostaden Harpsund i Flen för att träffa Ulf Kristersson med fru för ett unikt hemma hos-reportage. Men de möten som har gjort störst avtryck på henne är inte nödvändigtvis de stora namnen.
– Den gången jag var som mest bländad av stjärnglansen var 2008 när jag bevakade Lill-Babs på Safiren. Och för ett par år sedan träffade jag en äldre dam från Holland som kom hit när det var hungersnöd under andra världskriget. Att få höra hennes berättelse om fattigdom var häftigt, säger hon och fortsätter:
– Att få berätta om starka livsöden, träffa människor som har levt genom historiska skeenden, det är saker som lever kvar. Den som etsat sig i minnet är när Viktor Winqvist berättade om sin storebror Rikard som dog i covid-19.
Under de snart 25 år Emma har varit reporter har branschen genomgått stora förändringar. Dels har den lokala arbetsstyrkan minskat i och med en centralisering av funktioner som tryckeri, och dels har digitaliseringen inneburit ett annat sätt att presentera nyheter på än i bara tryckt form.
– Det är klart att jag kan sakna den tiden när vi var så många och man jobbade mycket kvällar. Nu går allt mycket snabbare, och därför känns det viktigare att kunna göra reportage som får ta lite tid. Men även om tempot är snabbare nu är hantverket detsamma, och det sitter på något vis i ryggmärgen vid det här laget.
"Det är en sån kraftsamlarplats. Det är en frihet att bo på landet och närheten till vatten är viktig. Då är pappa nära igen, han och farfar och farfars far var yrkesfiskare", säger Emma om släktgården i Julita.
Släktgården i Julita, som har varit familjens hem sedan 2009, övertogs officiellt under förra sensommaren. Där är hon nu den fjärde generationen som odlar sina grönsaker och skjuter ut båten i Hjälmaren.
– Det är en sån kraftsamlarplats. Det är en frihet att bo på landet och närheten till vatten är viktig. Då är pappa nära igen, han och farfar och farfars far var yrkesfiskare. Men jag är nog lite dålig på att vara ledig. Det finns alltid en rabatt att gräva i eller en timmerhög att kapa.
Musiken är också något som alltid har varit viktigt för Emma. Hon sjunger och spelar gärna själv, vilket också har smittat av sig på barnen. Hennes pappa var inte heller bara yrkesfiskare, han var också en duktig musiker.
– Han var som en renässansmänniska – både intellektuell och praktisk. Han älskade Taube och Ferlin, och satt ofta med gitarren hemma. Så det har jag fått med mitt dna. Jag måste alltid ha musik när jag skriver, den väljer jag efter hur kort deadline jag har. Är det bråttom kan det bli säckpipa, medan vissa texter kräver bossa nova eller funk.
Hur kommer du att fira femtioårsdagen?
– Jag har inget planerat, men jag är på hemmaplan och det brukar alltid komma förbi nån på gården. De vet att det finns fikabröd.