För ett drygt år sedan var kulturarvet Lilla Ulfåsa – tidigare säte för Kvinnliga medborgarskolan – till salu. Insamlingsstiftelsen Fogelstad ville köpa det, men saknade pengarna. En privatperson, Agneta Wallin gick då in med sju miljoner kronor, köpte huset och avtalade med stiftelsen om ett femårigt samarbete. Stiftelsen skulle också stå för drift och renovering fram till övertagandet. Wallin tog hela risken.
I juni i år skrev vi om att stiftelsen tagit över huset. Men i Facebookgruppen Fogelstad framkommer en annan bild av vad som hände. Den tidigare ägaren Agneta Wallin går efter viss tvekan med på att låta sig intervjuas.
– För visionens skull vill jag höja min röst. Det är det bästa i längden, så att det inte byggs in något ruttet och fördolt, säger hon.
Redan ett halvår efter husköpet kom påstötningar från stiftelsen om att de ville köpa huset. Agneta Wallin sa nej, eftersom lånen var bundna på fem år.
Vid ett möte i början av året ska hon ha ifrågasatts av styrelsen.
– Jag fick frågan: ’Om du inte vill sälja nu, hur kan vi då lita på att du säljer om fem år?’ Men vi hade ju ett avtal, och att hålla vad jag lovar är en hederssak för mig, säger hon.
Stiftelsen övergick då till att föra all dialog via advokater.
– Deras advokat sa att de förbehöll sig rätten att hålla mig skadeståndsskyldig. Jag fick till exempel inte svara på frågor i sociala medier. Det var obehagligt och hotfullt, berättar hon.
Sedan följde en period då stiftelsen gjorde flera avsteg från det ingångna avtalet.
– I mars slutade de betala drifts- och underhållskostnaderna. Jag kunde ha vräkt dem, men jag ville ju aldrig ha huset för egen del. I maj sa de att de inte tänkte köpa huset alls, om jag inte tog kostnader på 600 000 kronor.
I juni kunde dock affären bli av, och ägaren fick tillbaka både för köpeskilling och räntekostnader. Advokatkostnaderna har hon dock fått stå för själv.
– De pengarna hade vi kunnat lägga på att laga taket i stället, säger hon.
Hon är medveten om att hon inte var stiftelsens förstahandsval till lösning när huset skulle räddas.
– Mitt ägande gav mig ett inflytande som de inte var nöjda med. Jag krävde väl för mycket transparens. Men om jag inte hade köpt huset, så hade det inte blivit något projekt.
Hennes förhoppning är att stiftelsen nu går ut och förklarar sitt handlande – och sedan väljer en annan väg framåt, med öppenhet, trovärdighet och dialog. Och hon är villig att samtala, om de vill söka försoning.
Agneta Wallin har i dag ingen kontakt med stiftelsens representanter.
– Men min tystnad kan de inte köpa. Med det lilla inflytande som ännu är mitt vill jag rädda själen i det här huset, säger hon.
För det var mer än pengar som hon investerade när hon räddade Lilla Ulfåsa för ett år sedan. Det var också drömmar, idéer och projekt som nu inte kommer att bli av.
– Jag såg mig själv vara verksam här resten av mitt yrkesliv.
När tidningen möter Agneta Wallin är det första gången hon är i Julita sedan hon sålde. Men Lilla Ulfåsa orkar hon inte besöka, så vi möter henne på kyrkogården, där två av Fogelstadkvinnorna, Elisabeth Tamm och Honorine Hermelin, vilar.
– Jag känner fortfarande kraften och anden från kvinnorna som var här före mig. De säger att jag ska berätta. Om jag är tyst har deras skola varit förgäves.