Med nära till hjärtligt skratt och alltid beredd att hugga i är Lola Jansson ett välbekant ansikte för på Ica Julitahallen. Den senaste veckan har hon dock flaggat för sin avgång i det tjusiga förkläde arbetskamraterna uppvaktat med. Över bröstet står det "Efter 40 år på Ica Julitahallen går jag i pension. Tack kära kunder!".
– Jag hade ju tänkt bjuda kunderna på kaffe och bullar, men corona kom emellan, konstaterar hon.
Att Lerbojäntan slog ner bopålarna i Julita ångrar hon inte för en sekund.
– I Lerbo bodde jag ju bara 18 år innan jag emigrerade. Man brukar säga att det tar tre generationer för att bli Julitabo, men här är jag hemma.
Som 18-åring inledde hon sin butikskarriär på Ica Laggarhult, men när butiken såldes blev Lola Jansson utan jobb 1979. Knappt hade hon hunnit anmäla sig till Arbetsförmedlingen innan handläggaren ringde.
– Han sa "Jag har ett jobb till dig, du börjar klockan 09.00 imorron". Det var hos Stig Andersson som drev Ica-butiken i Julita. Jag hamnade i hetluften direkt när jag började på macken. Det var skitkul, men jag var rätt skärrad när jag åkte ut första gången, berättar Lola Jansson.
Det hade hon inte behövt vara, för tonåren som spätta hade gett henne ett rejält lager skinn på näsan. På 70-talet låg macken bredvid Ica-butiken och hade betydligt generösare öppettider.
– Affären stängde vid 18, men macken hade öppet till 21 så det hände ofta att man fick springa in i butiken på kvällarna när folk hade glömt köpa välling och annat. Sen fick man hjälpa till med att byta lampor och torkarblad.
I slutet av 80-talet slogs butiken och macken ihop. Lola Jansson har hunnit jobba på nästan alla avdelningar under sina år.
– Det har varit jättekul. Framförallt har arbetskamraterna och alla kunder betytt massor.
I veckan blev hon rejält överraskad av sina jobbarkompisar med en omfångsrik rosbukett, tårtkalas och ett stort knippe minnen.
– Min parhäst Ann-Louise på Julitahallen grät en skvätt i måndags, men jag kommer ju inte att försvinna, säger Lola Jansson och skrattar.
I torsdags jobbade hon sitt sista pass och nu blir det mer tid över med sambon Anders Frankefors. Att bli pensionär är inget hon räds.
– Äsch, alla säger att man vänjer sig. Det känns skönt, nu får den yngre generationen ta över. Anders och jag har en Miata, en tvåsitsig sportbil, som jag ska ut och glida med och sen har vi ju hus och trädgård.