Vägen till Trekantens ekologiska snus går runt en stugknut, genom en färgexplosion av tomater och chilifrukter.
Vid randen till skogen har Thomas Sändh sin tobakslycka. På en täppa växer mörk Burley, på en annan svenska Mor Alida.
Svensk tobak? Jo men visst. Redan på 1650-talet började vi odla. Hundra år senare var tobak landets tredje största industri. Täppor för husbehov var gängse.
– Ett tag var hela Södermalm en enda stor odling. Det krävdes nog mycket folk för att plantorna inte skulle gå i blom, funderar stockholmaren Sändh.
Nu på höstkanten är hans odling vid sommartorpet skördad. Vi skulle se den på våren, säger han förtjust:
– Då, när etableringen är igång … wow! Man kan se hur plantorna växer medan man tittar på dem.
Han har tillverkat snus av egen tobak i tio år nu.
– Jag och kompisen hade inget att göra och fick för oss att prova. Vi började med 80 plantor och hjälper fortfarande varandra att skörda och så.

I dag är alternativodling en folkrörelse. Oavsett vad som växer i deras jordar eller puttrar i deras kärl, har 2010-talets månskensbönder samma ”gör det själv”-passion, rebelliska småskalighet och nördighet gemensam. Thomas åker på snusträffar, ingår i snusnätverk och administrerar facebookgruppen Tobak- och alternativodlare i Sörmland. 
– Det finns egentligen ingen expertis. Man få ta reda på saker själv, prova sig fram och dela lärdomarna. Alla som håller på med det här gör på sitt sätt.
Han ägnar hobbyn ansenlig tid. Det är lite av en religion; han har till och med en ”katedral”.
– Jag är begåvad med världens bästa lada, visar han. 
Luften därinne är sval. Genom brädorna strilar solen in på tobaksbladen som hängts att torka på linor. Skörden har varit rik men luktar – ingenting. I uthuset intill är dock nikotinångorna påtagliga. Här bakar han snuset i tryckkokare. 

– Allt som krävs är tobak, soda, salt, vatten och så pass mycket värme att det inte bränns. Sedan kör jag blandningen genom en köttkvarn. Då blir den kramvänlig.
Tonårens första prilla var ingen hit. Han blev grå i ansiktet och kräktes. Ändå växte kärlek fram ur första avsmaken. I dag kallar han sig tobaksfetischist. 
– Jag älskar tobak, ler han.
Han har den i blodet. Pappa Bengt – trubaduren och författaren – gick tidigt i bräschen för dagens mikrosnusodlare. Också Thomas farbror gjorde eget snus men lyckades inte sälja in det hos Apoteket som rökavvänjningsmedel. 
Hälsoskadorna med rökningen har gett tobaken ett anseende som Thomas tycker är oförtjänt. Att tillverka eget snus är därför också något av ett statement; ett fulfinger i ansiktet på anti snus-lobbyn – och skattesystemet.

– Vi snusare är förföljda. Vi sitter på samma höga tobaksskatt som rökarna, trots att det inte finns ett enda dokumenterat dödsfall på grund av snus. Självklart är det så för att snuset annars snor marknadsandelar av cigarettindustrin. Ger jag en dosa till någon känner jag mig lite som Robin Hood.
Målet är den fulländade blandningen. På en hylla står dosor ut Trekantens produktion: ”Klydderöv”, "Fagerstarsel", ”Rågsved”, "Kalvstövel”, med flera.
– Jag delar ut dem till kompisar och andra odlare för att få deras omdömen. Men det är för husbehov jag odlar. Innan man ens kan tänka på lansering, vill man hitta ett snus som slår alla andra. Kanske kan det bli en sidoinkomst på ålderns höst? Swedish match köper ju upp allt de tycker är begåvat, flinar han – och tar en pris.