På söndagen skulle tolvåriga Ellen Dahlin och tioåriga Agnes Bertilsson till Gröna Lund tillsammans med sina pappor. Efter tågresan i det strålande solskenet begav sig sällskapet till Slussen för att ta Djurgårdsfärjan över till nöjesparken. Väl där fick färden ett abrupt slut.
– De ropade ut att alla behövde gå av båten för att det hade hänt en olycka, berättar Ellen Dahlin.
De två vännernas första reaktion var stor besvikelse över att inte få komma in på nöjesparken.
– Vi blev ledsna för att vi hade betalat mycket och verkligen sett fram emot att åka alla karuseller, säger Agnes Bertilsson.
Men tjejerna förstod att något allvarligt hade inträffat. En flodvåg av räddningspersonal- och fordon åkte i rasande fart mot parken.
– Det kom jättejättemånga ambulanser. Sedan började flera helikoptrar flyga runt oss, berättar Agnes Bertilsson.
Samtidigt började även meddelanden från kompisar snabbt att flyga in i tjejernas mobiltelefoner.
– Först skrev en kompis och frågade om jag visste vad som hade hänt, eftersom hon hade koll på att jag skulle till Gröna Lund. Hon hade hört om olyckan på radion. Själv förstod jag inte riktigt vad som hade hänt just då. Jag hade bara sett ambulanserna och räddningspersonalen, säger Ellen Dahlin.
Först när nyheten var ute i flera medier fick tjejerna händelseförloppet klart för sig. Den främre delen av tåget i berg- och dalbanan Jetline hade delvis spårat ur. Tåget hade stannat mitt i banan på mellan sex och åtta meters höjd och människor fallit ur. En person avled och ett flertal skadades.
– Jag hade en kompis som åkte Jetline typ 20 minuter innan olyckan, säger Ellen Dahlin, som tillsammans med vännen Agnes Bertilsson hade planerat att åka attraktionen det första hon gjorde.
– Det var min plan, eftersom jag inte hade åkt Jetline tidigare.
För att komma på andra tankar efter olyckan tog tjejerna och deras pappor varsin glass och gick i butiker. Reaktionerna och känslorna kanske svalnade för stunden, men de skulle komma upp igen.
– När man väl förstod vad som hade hänt... Jag blev helt, alltså jag kunde knappt tänka, det är svårt att förklara men det var riktigt jobbigt, berättar Ellen Dahlin.