Under sin tid i Sverige fick Jannie och hennes svenska lillasyster Kerstin gå till en porträttfotograf. Det var Kerstin som såg till att Jannie lärde sig svenska.
Hongerwinter, den sista krigsvintern, var fruktansvärd i det tyskockuperade Holland. Befolkningen svalt och mellan september 1944 och våren 1945 dog omkring 10 000 holländare av undernäring.
– Vi hade ingenting kvar efter andra världskriget. Det var så fattigt att vi inte ens hade riktiga skor, utan gick på träbitar med fastspikade band. En dag kom folk från Rädda barnen till min skola i Culemborg för att se ut vilka av oss barn som var magrast och skulle skickas till Sverige. Jag var ett av 500 barn från kommunen Betuwe som valdes ut, berättar 86-åriga Jannie Hendriks.
Hösten 1945 klev hon som tioåring upp i en av de väntande lastbilarna som skulle köra dem till Sverige.
– Vi skulle vara borta i nio månader. När det var dags att åka började jag gråta och snart grät nästan alla. Vi visste ju inte vart vi skulle eller vad som väntade oss, säger Jannie stillsamt.
En tröst i ovissheten var att två flickor från samma gata som Jannie var med på resan.
Väl framme i skånska Mölle väntade läkarundersökningar och en månads karantän innan vidare färd.
– Det var många barn som var sjuka i tbc och de fick inte stanna, utan skickades direkt hem till Holland igen.
Den 18 oktober 1945 klev Jannie av tåget på Katrineholms järnvägsstation. På perrongen väntade en respektingivande dam klädd i svart fotsid kappa och bredbrättad hatt. Det var fröken Elisabet Tamm från Fogelstad.
– Jag fick kliva in i hennes stora svarta bil och hennes chaufför körde oss.
På gården Mo i Julita tog den långa resan från Holland slut och här började ett nytt kapitel i Jannies livsresa. Där väntade den unga änkan Britta Andersson och hennes femåriga dotter Kerstin.
– Mamma Britta frågade om jag ville ha mat, men jag tordes inte tacka ja. När hon hjälpte mig att klä av mig den första kvällen började hon gråta när hon såg hur mager jag var.
Lilla Kerstin såg till att nykomlingen lärde sig svenska. Jannie skrattar och berättar att det gick fort att lära sig.
– Kerstin pekade på sin dockvagn och sina leksaker, på allt och sa vad det hette. Sen ville hon att jag skulle upprepa. Jag fick inte gå i skolan för Röda korset sa nej. Istället stickade jag och var ute mycket och tränade på att läsa och skriva. De sista tre månaderna fick jag också gå till skolan där min bästis Gudrun Folkesson gick.
Under de elva månaderna i Sverige knöts livslånga band.
– Jag hade väskan full med fina kläder för flera år framåt med mig hem. När jag kom hem igen sparade jag varenda slant jag fick till frimärken och varje dag skyndade jag mig hem från skolan för att se om jag hade fått brev från mamma Britta.
För att inte glömma sin svenska pratade Jannie högt med sig själv när hon krupit till kojs om kvällarna. Varje födelsedag kom ett paket från hennes svenska mor på posten.
Julen 1951 fick Jannie chansen att återvända till Sverige. Mamma Britta hade gift om sig med Gustav Pettersson och familjen hade utökats. Deras son Håkan Pettersson var en liten grabb då, men han minns den där julhelgen.
– Jag kommer ihåg att det var en flicka som hälsade på och att man tyckte det var ganska märkvärdigt, säger han.
Sedan 35-årsåldern har Jannie återvänt till Julita varje år tillsammans med maken Ardie. Sedan 20 år tillbaka har de en egen hemvist i Julitatrakten, yngste sonen Gerhardts hus.
I år är det 75 år sedan Jannie kom till Julita för första gången, då som krigsbarn från ett land sargat av andra världskriget. Sina minnen från uppväxtåren har hon skrivit om i den egna boken "Mina två mödrar".
– Sverige betyder allt för mig. Jag har två hemländer och har haft hemlängtan hela mitt liv. När jag är i Holland längtar jag till Sverige och när jag är här längtar jag hem igen.
I det ombonade köket bjuder makarna Hendriks på kaffe med dopp. Att Jannie är inne på sitt 86 år och att Ardie har hunnit fylla 89 år är svårt att begripa.
Makarna Hendriks har nära till skratt och de har varit ett par i 68 år. Jannies svenska mor Britta var hedersgäst när de gifte sig för 65 år sedan.
Något stilla pensionärsliv hemma i Holland är det inte tu tal om. De odlar grönsaker, frukt och bär och med fyra barn, sju barnbarn och tre barnbarnsbarn är det full fart.
Sedan 68 år tillbaka har de stått vid varandras sida och förutom varandra älskar de veckorna de tillbringar i Julita varje år. Hit bilar de, med Ardie bakom ratten under den två dagar långa färden.
– Vi tänkte först inte åka till Sverige i år, men Ardie pratade om det varje dag. I år är det sista gången vi kör hela vägen till Julita, men det har jag ju sagt i tio års tid, säger Jannie och skrattar.