Oavsett om du läser dagstidningar eller tidskrifter har du säkert stött på Berglins serier. De tecknade karaktärerna med rektangulära eller snarare rombiska, omisskännliga ansikten ritas gärna två och två. De reflekterar över livets små och stora frågor med en närvaro, självklarhet, kanske även aningslöshet, som många nog känner igen.

När serietecknaren Jan Berglin får frågan om hur det känns att fylla jämnt blir svaret avväpnande, som om den vore tagen från en lakonisk "berglinare":

I samma stund som jag fyller 60 får jag en fördubblad risk att dö av corona, säger han och fortsätter i nästa andetag:
Annars är det helt okej.

Svårflörtad

I 35 år har han och hustrun Maria skapat serier. Hon har varit med från dag ett – alltså från första serien i studenttidningen Ergo – men de första åren var hon svårflörtad, berättar Jan. Hennes namn var med på någon bok, men inte på nästa.

Numera är hon alltid med. Det är mer överensstämmande med verkligheten, säger Jan.

Att arbeta hemma ställer krav på utövarna. Men makarna Berglin sätter varken på sig särskilda hattar eller tar på sig officiella arbetskläder när de skiftar mellan sina privata och professionella roller.

Det är redaktionsmöte vid elvablecket på måndag och då börjar vi sortera vad som finns och vad vi kan göra. Det är brainstorming där vi blandar fram och tillbaka.

Några timmar senare tar Jan en kraftig tuschpenna och gör fyra rutor. Maria lägger ut en strukturerad råskiss – det är hon mycket bättre på att göra än han – och sedan bollar de tankar med varandra. Någon gång på kvällen finns förhoppningsvis en så gott som färdig idé till en "fyrruta", det vill säga en historia uppdelad i fyra seriekvadrater.

"Rolig jävel"

Jan Berglin tycker att han har en förmåga att iaktta egna fånigheter hos sig själv. Och därmed kan de även landa hos andra. Men att han skulle vara en person som skämtar i olika sammanhang stämmer inte. I nästa stund minns han en händelse från när han gick lärarutbildningen. På en fest presenterades han av en kurskamrat för dennes vänner: “Det här är Janne. Han är en rolig jävel.”

Det var första gången, säger Jan Berglin om epitetet och konstaterar sedan att det är runt tio år sedan han lämnade läraryrket.
Jag kan sakna det ibland. Känslan i ett klassrum när allting stämmer. Det är oslagbart.

Att vara originell serieskapare är en konst. Och när man har kommit på någonting riktigt roligt, är det bäst att inte kolla upp det, resonerar han.

Med så många smarta typer på nätet är det alltid någon som har kommit på samma idé. Om jag kollar känner jag att jag har tjuvat, om jag inte kollar är jag oskyldig.

Ekorrmacka

Han och Maria har gjort satirer så länge så att det är svårt att undvika upprepningar. Jan läser ibland delar av den tidigare produktionen.

För att kolla så att man inte äter av sig själv.

Ibland garvar han åt vad de har gjort. Senast var då en fyrruta utgick från allmän jakt på ekorrar och sedan utvecklades till bland annat mackor med ekorrfiléer och ekorrtassar som ryggkliare.

Allting har väl avhandlats på något vis, resonerar han. Men att försöka duger.

Ofta tar man i och vill lite för mycket och när man ser det färdigt och utritat tänker man, fan det var mycket bättre i huvudet. Den flyktiga snabba bilden av någonting, den är skitsvår att sätta på pränt.

Guldådersland

Mestadels är det hårt arbete och träning som gäller. Jan medger att han har blivit mer och mer professionell med åren – han och Maria är inne på sitt 36:e år av serieskapande. Samtidigt umgås han med vidskepliga tankar om att idéerna faktiskt bor någonstans.

Litegrand som ett guldådersland där man har tillträde. Och så pang får man det till låns.

Barn, barnbarn, vänner. Sådant består livet av. Och så djuren i naturen. Jan tröttnar aldrig på att upptäcka det som finns där ute. För någon dag sedan spanade han på skator.

De överväger att bygga bo på baksidan av vår tomt. Det är ett bra tecken. Jag gillar det, säger Jan Berglin.