Whiskyprovningens deltagare fick åtta chanser att gissa rätt på tunnornas volym, rostning och spritens lagringstid.
För tionde hösten i rad var det i helgen åter dags att finsmaka sig genom länets matlandskap.
Ett 50-tal företag öppnade sina verksamheter när Sörmlands matkluster bjöd in till matproducenter, kaféer, närodlingar och försäljningsbodar.
Och till en helt ny katt bland klustrets hermeliner: Thorslundkagge i Högsjö.
Där tillverkas intet för läckergommar att stoppa i magen. Men det hantverksburna företagets produkter kan med fördel användas till både servering och lagring av – ädla drycker.
Tunnor, företrädesvis av svensk ek.
Under helgen kunde sålunda Aptitrundans deltagare för första gången också rita in Högsjö på kartan. I Thorslundkagges fabrik i samhällets utkant, kunde tunnbindningens konst upplevas både live och ur ett historiskt perspektiv i museet Ekliggarnas sal.
Små tunnor och stora fat fanns till försäljning, för dagen flankerade av höst- och vinterblomster från Strandvik blommors pop up-butik. Tunnbindarmästaren Johan Thorslund guidade genom tunnproduktionen, men gjorde mer än så: han bjöd också på åtta glas whisky.
Det skedde ett stycke bort från fabriken, i Högsjös värdshus Ditt skafferi. De föranmälda deltagarna fick där uppleva ännu en av Thorslundkagges sedan tidigare väl beprövade whiskyprovningar.
Och då är det egentligen inte vätskan i glasen som står i centrum, förklarade Thorslund.
– Det här är en provning ur mitt perspektiv som tunnbindare. Därför är det trätunnor vi provar – inte whisky, sa han när provsmakarna satt sig till bords.
– Vi ska prova olika storlekar på fat, olika rostningsgrad på tunnorna och olika lagringstider. Märker ni ingen skillnad, ja då är huvuddelen av vår produktion helt meningslös.
Skratt.
Sålunda: spriten i de åtta glasen kom från ett och samma skotska destillat. Men varje glas hade sin unika smak och karaktär, beroende på hur länge whiskyn lagrats i de olika slags ektunnor företaget tillverkar.
Det första glaset avsmakades under andäktig tystnad. Väl vid det femte, sjätte hade ljudnivån stegrats lika många snäpp.
Gissningarna haglade: en femåring? Tolvåring? Lagrad i 225-literstunna? Mediumrostad? Lite extra kommunalt Vingåkersvatten som tillsatts?
– Då tror du fel, var oftast tunnbindarmästarens svar innan han leende levererade den ena aha-upplevelsen efter den andra.
Samtliga var, ur provsmakarnas perspektiv, värda en skål.