Då: Monica Andersson, 38 år, var ute på promenad. En smärta hon aldrig förut känt högg till i ljumsktrakten. Det var det första symptomet på att något var fel. Det skulle komma fler.
– Jag har alltid dansat mycket – gammeldans, bugg, rubbet – men plötsligt ville inte fötterna följa med. Jag fick som sockerdricka i benen. Började snubbla.
Nu: Monica Leonardzon, 58, sitter i permobil. Det är slutdansat. Kroppen har vänt sig emot henne, hon är kraftigt funktionsnedsatt. Ur skoven utvecklades med tiden ett successivt tärande på kroppen. Sekundärprogressiv MS, säger läkarna.
– Jag har varit arg. Och så ledsen. Först kunde jag sitta vid köksbordet och bara grina och röka upp ett helt paket cigaretter. Men det gjorde ju ingenting bättre, så jag bestämde mig för att kämpa på. Sedan tog det bara tre år innan jag blev sittande i rullstol.
När Monica 2003 fick diagnosen hade det gått nästan tio år sedan det första symptomet. När hon började få svårt att hålla urin och åter sökte läkarhjälp, remitterades hon till neurologen för tester, magnetröntgen och ryggmärgsprov. "Du har MS", sa läkaren. "Vad tycker du om det?"
Svarslös. Hon visste inte då vad multipel skleros är. "Du, jag har MS", berättade hon för mannen hon träffat och förälskat sig i. "Jaha", sa han. Han visste inte heller. Det gör han nu.
Karl-Gunnar "K-G" Leonardzon, 64, har sedan dess stått vid Monicas sida medan hon gradvis blivit sämre. I dag är hon bunden till permobilen, kan inte äta utan hjälp, behöver hjälp med hygien och toalettbesök, läggning och transporter.
Det har blivit ett annat slags liv än vad de tänkt sig, efter att de träffades på en 50-årsfest. Smålänningen K-G, som bland mycket annat är musiker ut i fingerspetsarna, underhöll.
– Jag blev nyfiken på honom. Vi hade en vän som lobbade för att vi skulle börja träffas, och så blev det, ler Monica.
De flyttade ihop när sjukdomen krävde att Monica bromsmedicinerade sig med sprutor. "K-G ville hålla koll på mig", säger hon lite malligt.
Medicinen gjorde henne dålig. Och den bet inte på MS, som stegvis bröt ner henne. Monica tvingades använda en krycka för att kunna gå. Sedan en till. Och så rullstolen.
Monica bet ihop och kämpade. Detsamma gjorde K-G: länge var det han som ensam stod för det mesta av skötseln och vården av sin allt sjukare livskamrat. Det slet.
– Jag kunde inte lämna henne ensam för ett ögonblick. Jag kunde inte åka till Småland för att hälsa på mina barn.
Trycket lättade när kommunen och Försäkringskassan insåg parets behov och satte in hjälp. När makarna 2008 flyttade till Monicas föräldrahem i Högsjö, anlitade de en privat assistentförmedling. Genom den har Monica själv kunnat välja sina assistenter. Nu har hon omsorg dygnet runt, inklusive kommunal nattjänst.
– Jag har haft en jäkla tur, säger hon om stödet med assistans och hjälpmedel i bostaden.
Hennes kropp, däremot, har haft oturen att också drabbas av HS – Hodgkins sjukdom, cancer i lymfsystemet. Sammanbiten, medicinerad och strålbehandlad tog hon strid också mot denna sjukdom. Hon vann mot HS, men MS fortsatte att göra henne sämre. Hon blev spastisk. I dag kan hon inte åka med permobilen på kullersten eller grusgång utan att sitta som en "sprättbåge", som hon säger.
– Vad många nog inte tänker på, är att vi aldrig kan göra något spontant på grund av Monicas sjukdom. Allt måste planeras i förväg. Vill vi åka någonstans måste vi ha med oss mobil lyft och mobil toa. Ändå har vi gjort väldigt mycket kul tillsammans. Vi har en lika bra, kanske till och med bättre, livskvalitet som andra, tycker K-G.
Monicas och K-G:s nyckel till kärlek för varandra och för att klara livet med MS, är att låta varandra vara den de är.
– Jag har mitt "Klondyke" i källaren. Dit går jag när jag behöver vara ensam, säger K-G om musik-, hobby- och arbetsrummen.
Där nere musicerar han, själv eller med sina vänner. Där filar han på idén att engagera MS-sjuka Louise Hoffsten till en gala i Högsjö till förmån för MS-forskningen. Där har han skrivit en sång till Monica. Hon är hans ängel, säger han. Hennes styrka och envishet fyller honom med beundran varje dag.
– Jag vägrar att hantera henne som bara en sjuk människa.
Men det finns saker de saknar att inte kunna göra tillsammans. När vårens första snödroppar visar sig i rabatten kan K-G inte ropa ut Monica för att titta. Och de kan inte sitta i soffan och bara kramas.
Livet med MS innehåller också sorg och bedrövelse.
– Tillsammans har vi tolv barnbarn. Jag kan inte göra ett dugg tillsammans med dem, suckar Monica.
Sjukdomen är obotlig, Monicas framtidsprognos okänd. Förloppet kan avstanna. Eller också inte. Varken Monica eller K-G vill tänka på framtiden. "Vi tar dagen som den kommer", säger Monica vis av erfarenheten att livet ibland tar vändningar som inte kan förutses.
– Så träffar man plötsligt en "Ölandstok", ler hon mot K-G.
– Skyll dig själv, ler han tillbaka.