Idrott har alltid varit livet för trebarnspappan Mikael Olsson som blir 50 år den 5 november.
Länge spelade han både bandy och fotboll. När spelaråren var över fortsatte han att finnas i händelsernas centrum på plan, men som domare. Han slutade att döma fotbollsmatcher för fyra år sedan. Det var inte värt det, säger han, att utsättas för glåpord och påhopp från supportrar som inte förstår en domares uppgift.
Nu dömer han bandy i division ett. Det blir mycket resande, ofta ganska ensamt, men han älskar sysslan.
- Bandy kommer jag att döma tills jag ligger i graven.
Jobbet ligger honom också varmt om hjärtat. En pojke på bruksorten hade sin självklara arbetsplats på fabriken efter skolan. Dit gick också Mikael Olsson och han blev kvar i elva år.
- Men jag har alltid velat jobba med barn och ungdomar.
En majdag ringde han till Dammsdalskolan och frågade om det fanns jobb. Det fanns det, som timvikarie. I augusti samma år hade han ett längre vikariat.
Nu har han jobbat på skolan i 23 år. Utbildning fick han på vårdskolan i Katrineholm i början av 90-talet. Det är ett stundtals krävande jobb, med ungdomar som har funktionshinder inom autismspektrat. Men Mikael Olsson gillar utmaningen.
- Det är nog mitt jobb, det här. Att få jobba med människor, vara behövd. Det finns inget bättre.