Linda Segtnan är historiker med spökhistorier som specialitet. Nyligen fick hon i uppdrag av Vingåkers bibliotek att läsa in spökhistorier om orten. Historierna finns nu att lyssna på i den nya appen Storyspot, där lokala historier från hela Sverige finns samlade.
Historierna har hon hittat genom gedigen efterforskning i olika arkiv.
– Jag brukar börja på mikrofilmsarkivet i Stockholm, där man kan läsa alla gamla lokaltidningar. Där läser jag in mig på traktens historia och försöker hitta relevanta artiklar.
För att hitta passande historier, använder Linda Segtnan särskilda sökord i sin forskning.
– Mord, död, spökhus och så vidare.
Förutom gamla tidningsartiklar, läser Linda Segtnan även i digitaliserade dödböcker, där kyrkan antecknat avlidnas namn, dödsdatum och dödsorsak. Hon lägger sedan samman pusselbitar och tecknar ner historierna.
– Alla berättelser har en historisk grund. Exempelvis den om mylingen i brunnen i Kjesäter. Man har faktiskt hittat ett barn i den brunnen.
En myling var i nordisk folktro en gengångare av ett odöpt nyfött barn. Barnet var oönskat och hade mördats av sin egen mamma och sedan gömts.
– Barnamord var förr det vanligaste brottet som kvinnor satt i fängelse för.
Men alla historier har Linda Segtnan inte letat upp själv.
– I vissa fall börjar jag med en spökhistoria som jag fått skickad till mig. Då försöker jag hitta en förklaring till varför det spökar på just den platsen.
Historier om mylingar är vanliga, så det är inte konstigt att det dyker upp en även i Vingåker. Ett annan vanligt tema för ruskiga historier är förstås kyrkor och kyrkogårdar. Så även i Vingåker. Bland historierna som Linda Segtnan tecknat ner finns en om den osaliga och ilskna själen i form av en smutsigt klädd kvinna som spökar vid Västra Vingåkers kyrka. Men den kanske mest spektakulära historien i Vingåkerssamlingen handlar om en ung kvinna som låstes in på Båsenberga fattiggård efter att ha mördat sin mor och även försökt ta död på sin far.
– Det är min favorit och den gav mig också anledning att förklara vad fattiggårdar var. De fungerade som en blandning mellan mentalsjukhus, barnhem och äldreboenden.
Linda Segtnan upplever att intresset för spökhistorier har ökat de senaste åren.
– Vi lever i osäkra tider. Tidigare i historien har man sökt sig till religionen, men numera är vi inte så religiösa i det här landet. Men det som i dag är spökhistorier har många likheter med medeltida religiösa uppenbarelser och gamla helgon- och mirakelberättelser. Historierna kommer tillbaka i en annan form och vi kallar dem för något annat.
Linda Segtnan bor i Stockholm och har själv inte varit i Vingåker under arbetet med spökhistorierna. Men hon har ändå skaffat sig en uppfattning om platserna, på digitalt sätt.
– Jag har tittat på Google maps och varit inne på Instagram och letat upp bilder som taggats med platsen.
Om det blir fler historier från Vingåker hänger på Vingåkers kommun. Linda Segtnan är sugen på att fortsätta jobba med spökhistorier på olika vis.
– Jag är lite insnöad på gammal folktro och tycker att det vore jätteroligt att få fortsätta i den här formen, men också kanske skriva en bok.
Förutom att leta upp, skriva ner och läsa in spökhistorier om olika platser, driver Linda Segtnan tillsammans med sin man Genushistoriepodden, som de beskriver som en podcast om historia med genusanalytisk och feministisk grund.
Historierna om Vingåker vänder sig främst till barn och unga och Linda Segtnan vill gärna ha respons från lyssnarna.
– Jag blir jätteglad för återkoppling. De får gärna höra av sig om de vill veta mer eller har någon egen historia att berätta.