Vi sitter i solen på trappan till Kolhusteatern i Hälleforsnäs. Det är ett par timmar kvar till nästa föreställning. När de sex killarna först fick frågan om de ville vara med i Allt eller inget reagerade några "kul, det kändes helt rätt", andra var mer försiktiga.
- Jag var skeptisk, jag visste ju vad filmen handlade om. Hur långt skulle vi gå? säger Marcus Ögren som förra året spelade Mowgli i Kolhusteatern.
- Jag hade inte sett hela filmen när jag tackade ja. När jag insåg hur det skulle bli på slutet var det lite pirrigt. Men ensemblen och värmen i gemenskapen har gjort att det bara känts bra, säger Urban Sarbäck, alias Hingsten.
Killarna berättar att regissören Judith Hollander blev en garant för att det inte skulle bli plumpt, och det kändes skönt att hon hade en klar bild för hur föreställningen skulle se ut.
- En sak som hjälpte var att Judith själv har spelat teater helnaken. Då vet hon hur det är, säger Erlend Stavehaug.
Vad tänker ni innan ni går upp på scenen?
- I början var jag nervös över att stringen inte skulle sitta kvar, men uppe på scenen är man så fokuserad. Då tänker jag inte på något annat, säger Mikael Strömberg.
Hur har omgivningen reagerat?
- Min fru var tveksam och påminde mig om att jag kommer att träffa publiken på Konsum sen, säger Örjan, som i vintras spelade regissören i föreställningen Rampfeber.
- Det är en fördel med att bo i Örebro, säger Urban nöjt.
- Jag har bara fått positiva reaktioner. Det var en tjej på turistbyrån som sa: Jaha, är det så där du ser ut när du har kläder på dig, berättar Robert Johansson, som tidigare spelat en av huvudrollerna i Kolhusteaterns Blodsbröder.
Robert jobbar på gjuteriet på bruksområdet. För honom var temat med ett järnbruk som lägger ner helt klockrent.
- Så har det sett ut i Hälleforsnäs, och då har man gjort vad man kunnat för att överleva. Eller det är klart, jag har väl inte hört om så många som har strippat men ändå, säger Robert.
Det finns även andra likheter med verkligheten. Örjan, som jobbar på Kronofogdemyndigheten, spelar en man som själv får besök av kronofogden.
- Som kronofogde måste man känna sympati för de människor man besöker, precis som man måste som skådespelare, säger Örjan.
På lördag spelas den sista föreställningen, och hittills har biljetterna sålt som solkräm på en nudiststrand.
- Jag var helt hundra på att det skulle gå riktigt bra. Manuset var fullt av snabba repliker och mycket humor, säger Erlend.
- Jag blev överraskad av att det slog så snabbt. Efter premiären brukar intresset vara lågt ett tag innan tipset går, säger Örjan.
Urban tror att pjäsens starka botten kan ha bidragit till populariteten.
- Det går en utsatthet genom hela föreställningen. Det finns de här olika mansrollerna, som den duktiga arbetaren och hingsten. Vi klär egentligen av oss i två timmar, och strippningen är bara slutklämmen, säger Urban.
Ingen av dem ångrar att de ställde upp, flera tycker att arbetet med föreställningen har varit det roligaste de gjort.
Har ribban sänkts för vad ni kan ställa upp på i framtiden?
- Finns det överhuvudtaget någon ribba kvar? Det skulle väl vara vuxenfilmer men där går min gräns, säger Marcus.
Vad har ni dragit för lärdomar av att jobba med Allt eller inget?
- Att det är smidigt med kardborrband, säger Mikael.
- Att tänja på gränserna. Man kan mer än vad man tror, och törs mer än man tror. I början tänkte jag "hur fasen ska jag klara att sjunga och dansa samtidigt?", men det fixade sig, säger Urban.
- För varje roll går jag in längre i rollen. Det är inte bara att färga rösten arg eller ledsen utan att faktiskt känna de känslorna själv, säger Örjan.