Redan på 80-talet började Kerstin Svanberg experimentera med handgjort papper. På den tiden fanns det inte så många i Sverige som jobbade konstnärligt med tekniken, så hon tog sig utomlands till både Spanien, USA och Japan för att lära mer. Hon skapade samtidigt värdefulla kontakter – som i dag gett henne möjligheter att visa sina arbeten både i Japan och Korea.
Kerstin Svanberg är utbildad kemist och har ett förflutet inom kärnkraftsindustrin. Med insikt i ämnet kändes det extra angeläget att tillsammans med en japansk kollega få göra utställningen "Sorrow and Hope" som så sent som i våras visades under en vecka i Tokyo. Temat kretsade då kring Fukushimakatastrofen.
I utställningen i Hälleforsnäs fortsätter tankegångarna kring kaos och katastrof. I en installation på golvet flyter stora livbojar på ett stormigt hav av svart papp. Bojarna skimrar i guld och svart med inslag av turkos. De är gjorda i lager på lager av våt pappersmassa som sakta fått torka på olika underlag. Kerstin har jobbat med just livbojar länge, det började efter Estoniakatastrofen som hon upplevde på nära håll.
I andra arbeten, som är placerade på väggen, bildar remsor av handgjort papper ett slags oregelbundna nät. Kanske kan det liknas vid ögonblicken då vattnet fryser till is på vintern och sjön lägger sig. De är gjorda av infärgad pappersmassa men har även målats med färg efteråt. Ytan ger en känsla av att vara av helt andra material, som skinn eller trä.
– Jag jobbar enträget på med pappret säger Kerstin. Hela tillvägagångssättet är långsamt; först med att mala - framför allt linfiber, i en stor kvarn. Sedan skapar jag själva objekten där jag ibland både viker, veckar och skär. Ett annat moment är färgerna som ska tillsättas i olika mängd. Under torkningen är det också viktigt att kontrollera så luftfuktigheten blir den rätta. Det hela blir en både spännande och meditativ arbetsprocess.