– Det är svårt att orientera sig här nu, det finns ingenting kvar.
Per-Olov Lindström spanar ut över resterna som finns kvar av gjuteriet på bruket i Hälleforsnäs. Rivningsfordonen har utan nostalgi och vemod gått hårt fram under ett par veckors tid. Vi tar oss förbi ett flertal uppsorterade högar med bland annat stålbalkar och betong innan vi står inför en ödesmättad vy framför sönderslitna huskroppar.
– Jag hoppas det finns resurser så att man kan göra det fint här, säger Per-Olov Lindström och målar upp en bild där grunden har öppnats upp för att ge Bruksån fritt spelrum att porla fram genom området.
Han tycks känna till varenda liten kvadratmeter av bruket, och inte undra på det. Det var i början på 70-talet som Per-Olov Lindström började sin bana på bruket. Först stod han i laboratoriet och analyserade järnkvalité, sedan tog han steget till kontrollavdelningen där man bestämde kvalitén på det utgående godset.
– Vi hade en rötgenutrustning som vi använde för att se så att godset var helt tätt, säger Per-Olov Lindström.
Nästa uppdrag var modellberedning, vilket innebar att lägga upp modellerna för gjutning. Slutligen hamnade Per-Olov Lindström på gjuteriet där han blev chef och sedermera den siste mannen att lämna bruket för fem år sedan.
– Men det kändes inte vemodigt. Det var dags, jag hade gjort mitt, säger Per-Olov Lindström som ägde gjuteriet tillsammans med Kent Hedberg och Dieter Gellrich mellan 1997 och 2004 innan Tuna Stålrör köpte det.
När Per-Olov Lindström började var bruket precis på väg ut ur sin storhetstid. Han minns hur det jobbade närmare 1 000 personer på bruket under hans inledande tid och att Hälleforsnäs då var en livlig plats att bo på.
– Det gick åt mycket mer folk på den tiden att göra samma saker som färre personer gör i dag. Det bussades in folk till bruket, en blå buss från Malmköping, en röd från Flen och en gul från Granhedshållet, säger Per-Olov Lindström.
Solen bryter sig fram genom molnen, en välkommen syn för rivningsarbetarna efter dagar med regn som skapat en lerig arbetsmiljö.
– Det är sorteringen som tar tid, att slå ner går fort, säger Daniel Larsson, en av de anställda vid rivningsfirman, innan han åter sätter sig i den stora rivningsmaskinen.
Rivningen hade kunnat vara längre gången om det inte hade varit för ett minnesmärke. När bruket drabbades av en ödestiger brand 1934 bann hela gjuteriet ner, allt förutom två par pelare.
– De hoppas vi ska vara kvar, det skulle bli ett fint monument av det som var, säger Per-Olov Lindström.
Det återstår ännu ett antal veckor innan rivningsarbetet är klart. Hur området till slut kommer se ut är inte helt fastslaget, men det kommer inte bebyggas. Samtidigt pågår arbetet med att fylla upp de lokaler som inte ska rivas.
– Vi vill ha en blandning av kultur, butiker och upplevelser på bruksområdet. Det råder ingen brist på idéer, vi önskar bara att det fanns en kö av intressenter, säger Jan-Åke Henriksson, vd för Flens kommunfastigheter AB, FKAB.
Det är redan klart att Jürss mejeri ska flytta till bruksområdet och det pågår även diskussioner med andra aktörer enligt Jan-Åke Henriksson. Drömmen är att skapa en miljö med såväl småbutiker som handelsträdgård och grövre verksamhet så som till exempel byggmaterial.
– Men vi vill behålla karaktären. Putsen ska vara som den är, det är det som är grejen här. Det får inte bli för fint, säger Jan-Åke Henriksson.