Bandet Autonom beskriver själva sin musik som "postpunk med spår av depprock, industri, drömmar och 80-talssyntinfluenser" och består av sångaren Johannes Wätterbäck, trummisen Patrik Gejdeman och gitarristerna Jocke Andersson och Mats Pettersborg. De tre försnämna är på plats när tidningen besöker Bruket två dagar innan den efterlängtade konserten.
– Det här är det största arrangemanget vi har gjort. Med våra medel och budget har vi försökt få det så proffsigt det bara går. Hovet eller Kolhuset ... även om det är mindre här så vill vi kunna hålla en hög nivå, sammanfattar Gejdeman.
Dessutom har bandet dragit i olika trådar för att kunna presentera ett helkvällskoncept:
– Två topprestauranger, en asfrän lokal, ett skitbra band och rabatt på Hotel Malmköping, vilket jäkla paket. Det kan inte bli bättre, tycker han.
Trots att låtarna kretsar kring de egna ungdomsåren i Flen är bandmedlemmarna i ett annat stadie i livet nu. Det är en av flera anledningar till att de hellre spelar live sällan och rejält än ofta och slentrianmässigt.
Dessutom tar musiken ett annat praktiskt uttryck i det dagliga livet i dag jämfört med tidigare – dat-bandspelarna har bytts mot mp3-filer som delas mellan medlemmarna – men den är fortfarande en självklar del av deras vardag och identitet.
– Det är så naturligt, man har spelat sedan man var runt 18. Det är en livsstil, ibland spelar man och ibland är man i trädgården, säger Wätterbäck som i odlingssammanhang verkar under namnet Farbror Grön – med en följarskara på över 58 000 bara på Instagram.
Den konsertaktuella byggnaden uppfördes på 1800-talet och fyllde en viktig funktion för bruket och dess masugnar, som länge var ortens hjärta. Det är länge sedan man slutade förvara kol där, men genom den nu 30 år gamla idén om att göra den till en teaterscen pulserar den fortfarande, med jämna mellanrum, av liv.
På liknande vis handlar bandets musik, trots att scenerna i Wätterbäcks texter är hämtade från deras egen ungdom, inte om att klamra sig fast i det som har varit. De är snarare om att hålla förmågan att se livet genom barnens ögon vid liv.
– Mitt tema har varit det Sverige som vi växte upp i och den tiden som är så skapande för en individ, säger sångaren och textförfattaren och fortsätter:
– Många vuxna glömmer att de har varit barn och kan därför inte kommunicera med barn. Det är den största bristen hos vuxna människor.
I bandets senaste singel "Mötet" sjunger han bland annat "När jag möter mig igen i en version från länge sen, då ska jag säga som det är" och i "Esplanad" får lyssnarna hänga med in på det gamla järnvägshotellet i Flen.
– Jag tror att många kan känna igen sig i våra låtar, även om man inte växte upp i en småstad på 80-talet.
Själv flyttade han från Stockholm till Flen som sjuåring.
– Flen var lite mer inskränkt. Det fanns mer rädsla här, men man var också bra på att se glädjen i vardagen – som kiosken vid Vertikal strävan där man kunde köpa funny- och shake-tuggummin på vägen hem från skolan. Olles kiosk! Han var så långsam, så när han vände ryggen till kunde man snatta lite godis, minns han menade och får igenkännande skratt från resten av bandet.
Lördagens konsert har ett publiktak på 300 personer – och i skrivande stund är över 220 biljetter sålda.