Det var bara en kort period, kanske omkring tio år, som vikingarna från Grönland stannade till och utforskade det som de kallade Vinland och som sträcker sig över det som idag är Newfoundland, Nova Scotia och New Brunswick i Kanada och kanske ända ned mot Maine och Massachussetts i USA.
– Här, säger guiden Clayton Colbourne, och slår ut med handen, här bodde Leif Eriksson.
En några decimeter hög upphöjning, formar en ram som förnimmer en husgrund i det gröna gräset där vi står. Platsen heter L’Anse aux Meadows och ligger allra längst i norr på västra halvön av Newfoundland, mer än hundra mil från huvudstaden St. John’s. Tvärs över sundet från platsen skymtar Labradors kust. Solen lyser. Det är en härlig sensommardag.
L’Anse aux Meadows blev 1978 Unesco’s allra första världsarv.
Clayton Colbourne är barnfödd ett stenkast från platsen där vikingarna byggde sitt basläger för att utforska den nya kontinenten. När han var liten lekte han indianlekar i ruinerna av det som man trodde var lämningar efter ursprungsbefolkningen. I yrkeslivet var han fiskare, men hjälpte också till vid utgrävningarna. Som pensionär guidar han i vikingabyn.
Det var när den norske arkeologen Helge Ingstad lockats dit 1960 som historien skrevs om och pusselbitarna som bekräftade de grönländska sagorna om Erik Rödes son Leif och hans expeditioner västerut kunde läggas samman.
Den som idag vet mest om L’Anse aux Meadows, Leif Eriksson och utgrävningarna på Newfoundland är arkeologen Birgitta Wallace i Halifax, på Nova Scotia. En sörmlandstjej från Vingåker.
När jag träffar henne spelar ett isländskt filmteam in en dokumentärfilm om Gudrid Thorbjörnsdotter, som tillsammans med sin man, Torfinn Karlsämne, ledde en av Vinlandsexpeditionerna. Birgitta Wallace intervjuas som den expert hon är i ämnet.
Det är också Birgitta Wallace som övertygat Clayton Colbourne om att just det huset han pekar ut för mig är Leif Erikssons hus.
– Något annat kan inte vara aktuellt. Det största huset tillhörde alltid hövdingen, säger hon.
Det var i slutet av 1950-talet som Helge Ingstad reste runt i östra Nordamerika för att hitta spår efter vikingarna. Han frågade runt efter märkliga lämningar som lokalbefolkningen inte kunde förklara. Riktigt napp fick han inte förrän han kom till L’Anse aux Meadows.
George Decker ägde marken där det fanns någonting man misstänkte att ursprungsbefolkningen hade uppfört. Ganska snart insåg Helge Ingstad emellertid att han hade funnit en vikingabosättning.
Helge Ingstads hustru Anne-Stine var den som stod för merparten av de initiala utgrävningarna. När Helge reste runt, höll föredrag och samlade in pengar grävde Anne-Stine på den isolerade platsen långt uppe i norr.
– Hon hatade det, säger Birgitta Wallace.
När Birgitta själv kom dit första gången, anställd arkeolog hos Parks Canada, fanns inga vägar att ta sig fram på. En fiskare hade tagit dit henne i sin båt, han gick in till kusten, pekade och sade att det var ungefär en kilometer åt det hållet. Det var bara ta sig i land och klafsa iväg över de sanka torvhedarna. Det gjorde hon.
Clayton Colbourne minns henne från de tidiga utgrävningarna.
– Hon var tjusig och så annorlunda jämfört med de andra arkeologerna, säger han.
Männen samlades kring henne. En av dem var Rob Ferguson som idag är gift med Birgitta. Han är också arkeolog. De träffades i samband med utgrävningarna.
– Hon kom i vita byxor och vita stövlar, så elegant, men jobbade mer än någon annan, säger han, och behöver inte tillägga att det inte var så konstigt han blev förälskad.
Redan i mitten av 1960-talet var Birgitta Wallace på plats då ett av de första riktiga bevisen kom i dager. Hon hade en 16-årig praktikant, Tony, som hjälpte till att gräva. Han kom med än det ena än det andra som han hittade. Det mesta var ingenting alls.
Tills en dag.
– Han visade upp något han hade hittat. Jag blev otroligt glad, tog tag i Anne-Stine och vi dansade runt och skrattade. Tony trodde nog inte vi var riktigt kloka. Det var en fantastisk känsla, berättar hon.
Tony hade hittat en sländtrissa av täljsten. Den var ett ovedersägligt bevis på att vikingarna varit där, och att de också haft kvinnor med sig. Sländtrissan användes då man spann. Det har senare också hittats en bronsnål och järnspikar som smiddes på plats.
– Det kan ha varit en anledning till att vikingarna stannade till just här. De noterade att här fanns myrmalm ur vilken de kunde framställa järnspikar, som hela tiden behövdes till fartygsreparationer, säger Clayton Colbourne.
En av vikingarnas järnspikar ser man också i en glasmonter på besökscentret vid vikingabyn.
Av torven byggde de sina hus. Ändå var aldrig vikingarnas besök i Vinland ett kolonisationsföretag.
– Nej, det är alldeles uppenbart att de bara varit där som upptäckare och inte haft för avsikt att slå sig ned för en längre tid. Lägret i L’Anse aux Meadows var en base-camp för vidare resor i regionen, säger Birgitta Wallace.
Kanske gav de sig iväg från Grönland för att hitta virke till byggande. Kanske var det bara äventyrslusta. Kolonin på Grönland som de utgick ifrån var ganska ny och särskilt många män kunde inte undvaras för längre resor.
I Grönlänningasagan och Erik Rödes saga berättas om expeditionerna till Vinland. Där målas upp platser där vinet växer vilt och finns nötter och frukt.
Även om klimatet faktiskt var varmare för tusen år sedan och platsen där Leif Eriksson byggde sitt läger såg annorlunda ut än dagens vindpinade marskland så växte där ändå inte vinrankor. Alltså besökte vikingarna också andra platser.
– Vi har bevis på att de också var längre söderut, då vi har hittat rester av valnötter som inte finns i det här området, berättar Birgitta.
– Mycket viktiga byggstenar i vår kartläggning, tillägger hon.
Däremot har man inte kunnat bestämma var de andra platser som berättas om i sagorna fanns, eller exakt var vinet och valnötterna kom ifrån. Det pågår fortfarande en jakt på dessa ännu okända platser men Birgitta Wallace är samtidigt övertygad om att man inte kommer att hitta fler. L’Anse aux Meadows förblir unik.
– För inte så länge sedan gjordes en satellitfotografering över ett intressant område på södra Newfoundland och de som höll i den var väldigt entusiastiska över vad de skulle finna tills analysen var klar. Det var bara geologiska formationer.
– Nej, jag skulle inte sätta många pengar på att man hittar fler vikingaplatser i Nordamerika överhuvudtaget, slår Birgitta fast.
Varför stannade då inte vikingarna kvar i Nordamerika?
Det finns flera möjliga förklaringar till det. En av de vanligaste är att man kom till ett land som redan var bebott. Så var det inte då man koloniserade Grönland. Men här mötte man en ursprungsbefolkning som man kom att kalla skrälingar.
– Från början förekom en viss byteshandel mellan vikingar och skrälingar, men efter hand blev stämningen fientlig, säger Birgitta Wallace.
Hon jämför med Jacques Cartiers upptäcktsresor i östra Kanada och USA femhundra år senare. Också han kommer i kontakt med en ursprungsbefolkning och mötena blir likartade de som refereras i vikingasagorna.
Det har genom åren förekommit de mest fantastiska ”upptäckter” kring vikingarna i Amerika. En av de mest famösa är den så kallade Kensingtonstenen, en runsten som hittades i Minnesota i slutet av 1800-talet. Skådespelaren Peter Stormare är i full färd med att göra en TV-serie i USA om Kensingtonstenen.
Runstenen i Minnesota har gång på gång avfärdats som en bluff, men återkommer trots det ständigt i media.
– Folk älskar konspirationsteorier, säger hon, och visar en bunt brev från amatörarkeologer och andra intresserade som gjort de mest otroliga upptäckter som de vill dela med sig av.
När jag besöker L’Anse aux Meadows i slutet av augusti håller ett team arkeologer på att avsluta några veckors grävningar. Det är en pollenspecialist, Paul Ledger från Memorial University i St John’s, som tillsammans med insektsexperten doktor Veronique Forbes, gör en studie av pollen och insekter på platsen.
Intresset för vikingarna i Nordamerika är enormt och i somras dök nyheten upp att vikingarna skulle ha rökt hasch. Fynd vid L’Anse aux Meadows skulle ha tytt på det.
– Rent nys, säger Birgitta Wallace. Hampa är det inte så konstigt om man finner spår av, men det har använts till annat än att röka.
Birgitta Wallace är pensionerad från Parks Canada men L’Anse aux Meadows har blivit hennes liv. Hon har hyllmeter litteratur och dokument om platsen hemma i Halifax. Hon är aktiv i debatten men har fortfarande inte skrivit sin slutrapport. Nu börjar hon få tillbaka energin och intresset för att slutföra den.
– När jag läste arkeologi i Uppsala var vikingarna något som ingen ville läsa om, men jag tyckte det var spännande. Det har jag aldrig ångrat, säger Birgitta Wallace, som mer än någon annan vet vad vikingarna gjorde i Vinland.