Jag är döpt till Ingela, Anna, Kristina i förnamn. Tre förnamn var vanligt på den tiden (slutet på 50-talet).
Men varför valde mina föräldrar just de namnen? Var det för vad de betyder och med en förhoppning om att det skulle smitta av sig på mig?
Ingela anses dels vara av tyskt ursprung med betydelsen ängel, dels en diminutivform av Inga, vilket betyder "den av guden Ing skyddade".
Anna antas ha sitt ursprung i den grekiska formen av det hebreiska namnet Hanna med betydelsen "'den benådade".
Kristina är en feminin form av Kristian och betyder "den kristna".
Ängel kan jag nog vara, när det passar. Kristen? Nej, inte direkt. Redan som 5-åring lämnade jag söndagsskolan efter det första besöket för att aldrig återvända. Benådad? Vad skulle jag vara skyldig till? Vad jag vet föds alla barn oskyldiga.
Hade jag blivit annorlunda om jag fått namnet Esmeralda som betyder lysande? Eller Viviane, som den mytiska figuren i legenderna om kung Arthur heter? Kanske hade Wilma varit mer rätt då det betyder vilja.
För vilja det hade jag redan från början. Mitt första ord ska, enligt familjemyten, varit "NEJ" för att följas av det lika bestämda "JAG VILL INTE".
Nej, jag tror inte att namnen på något sätt har danat mig till den jag är. Jag blev nog så här varken trots eller tack vare namnen.
Och som man säger; kärt barn har många namn.