Jag kan redan läsa och skriva, förkunnade hon stolt. Irriterad gick jag hem efter den där första skolträffen och bestämde mig för att jag minsann också skulle klara av de två sakerna innan skolstart.
En tid senare satt vi i rad i klassrummet i våra skoluniformer, med de identiska hårbanden perfekt åtdragna. Vi hade under morgonen stått spikraka vid skolbänken för att sjunga nationalsången till Ceausescus ära. Vi tränade på att skriva skrivstil i ett block. Fröken gick runt och testade allas pennfattning genom att rycka blyertspennan ur handen. En avslappnad hand var av största vikt för ett gott resultat. Ett alltför krampaktigt grepp om pennan kunde leda till bestraffning, skamvrån eller några lätta slag med linjalen på fingrarna.
Nu hände det här för ungefär 30 år sedan i diktaturens Rumänien. Men ändå. Minnet av mig och klasskompisen i korridoren, ivern att lära sig, hann ersättas med många andra minnen och känslor.
För någon månad sedan var det minsta dotterns tur att gå på en träff där hon skulle lära känna sin blivande fröken och kompisarna i förskoleklassen. På måndag börjar hon skolan på riktigt och det får mig att undra vilka minnen hon kommer att sitta och komma ihåg om 30 år.
Jag slås av de enorma konstrasterna mellan min och hennes skolstart. Med det perspektivet i åtanke, gläds jag enormt åt den trygga miljö jag vet att hon kommer att befinna sig i. Men jag oroar mig ändå, så där som mammor gör. Jag hoppas att hon inte kommer att jämföra sig för mycket med andra, även om det säkert är ofrånkomligt till en viss grad. Jag hoppas att hon blir sedd och tröstad om hon behöver. Att hon får studiero och möjlighet att lära sig att hantera konflikter på ett sunt sätt. Och jag hoppas att ivern att lära sig, med glädje, aldrig försvinner.