Nästan helt klotformade förutom en liten krater på den del som hängt närmast marken. Formen känns fortfarande igen, men de är mer oregelbundna. Skalet buktar in där innanmätet gett efter.
Ytan har övergått från en spänstig barnkind till att mer likna fårad gammal vindpinad hud. Men blåbäret håller färgen. Mer svart än blått, ungefär som himlen under de sista minuterna av det som bild och naturintresserade brukar kalla blå timmen.
Mjölken ligger stilla runt omkring dem förutom några små bubblor ute i kanterna som en efter en försvinner. "Mjölk är livet" stod det på mina gymnastikskor i slutet av 80-talet. Och för blåbären har mjölken just den effekten. Tiden vrids tillbaka för dem. Vätskan tränger in i skalet och rynkorna försvinner en efter en. De väcks till liv och börjar få bärkraft. Från att ha legat med resterna av stjälken precis ovanför ytan har de flutit upp ett par millimeter. Med huvudet ovanför ytan kan de plötsligt fara omkring på den vita pölen.
När skeden bryter ytan och skapar små vågor kan bären surfa på svallen och studsa runt mellan grynnorna. Eller grynnor och grynnor - det är förstås resten av muslin. Kompakt havre ihopkletat med socker som inte gör den minsta ansats av att flyta vidare mot horisonten.
Hur ser din frukost ut?