I vintras var jag i Sälen för en veckas utförsåkning. Skidor, stavar och hjälm var den naturliga utrustningen för såväl mig som barnen.
Nu är jag tillbaka i den vanliga vardagslunken. Som bland annat innebär att cykla till och från tåget varje vardag. Iklädd cykelhjälm.
Annat var det när jag var barn. Då hade ingen hjälm. Inte förrän man kom upp i moppeåldern.
Själv ägde jag inte en cykelhjälm förrän jag började åka enhjuling. Då tyckte jag att det kanske möjligen kunde behövas.
Slalomhjälm var något för småbarn. Ingen som passerat tolvårsåldern hade något så töntigt på sig. Om man inte var störtloppsåkare i världscupen.
I dag hajar man verkligen till när man ser en åkare utan hjälm i skidbacken. Det ser rent av farligt ut! Och av vuxna cyklister har nog minst hälften hjälm på sig. För barn är det till och med lagstadgat tvång att bära cykelhjälm.
Alltså bär även jag numera hjälm både vid cykling och vid utförsåkning. Trots att jag hittills i livet aldrig har varit med om en situation då den verkligen har behövts.
Peppar peppar.