Rubrikerna har varit många och dystra de senaste veckorna om vad som händer på fotbollsplanen. Lars-Håkan Skoog är bekymrad. Han om någon är en bra referens till utvecklingen. Redan 1980 tränade han DFK Värmbols damlag under en period när laget tillhörde toppen i näst högsta serien. Han har också tränat herrlag i gamla trean, KVFF som Värmbol då hette, och även Julita i distriktsserierna. Sedan tolv år är han också domare. Lägg därtill att han jobbar som polis sedan 1974 och ser paralleller i jobbet med hur det kan låta och se ut på fotbollsplanen.
– Förr hoppade en av cykeln om man paråkte och såg polisen. I dag pekar man finger åt oss.
Damfotbollen i Värmbol startade 1969 när klubbens handbollstjejer ville ha en sommaridrott. Då spelade man redan i Broby och KSK.
– Det var tuffa handbollstjejer och det smällde ordentligt på fotbollsplanen. Det var ingen lek, men spelarna var outbildade, säger Lars-Håkan.
Men de uppträdde sportsligt.
– Man bad om ursäkt om man gjorde illa en motståndare och tonläget var annorlunda jämfört med i dag.
Sedan dess tycks ett ord ha försvunnit och ett annat tillkommit.
Respekt och jämställdhet.
– När det gäller jämställdheten tycks många tjejer frestas att vara det hela vägen ut, säger Lars-Håkan.
Som i trafiken.
– När jag började som polis stoppade vi nästan aldrig en kvinnlig bilist för fortkörning eller rattfylla. Det görs ganska ofta i dag.
Och på fotbollsplanen.
– Flickspelare uppträder brådmoget och i högre serier har attityden förändrats. Man använde inte de ord många häver ur sig nu och de fula tricksen som hårdragningar var inte uppfunna.
Han ser 90-talet som förändringarnas årtionde.
– Det var då internationella matcher började tv-sändas och vi såg italienare och sydamerikaner filma sig till frisparkar och straffar. Det var då vi aktivt började träna glidtacklingar i Värmbol och med det blev spelet hårdare. Men det var fortfarande inget snack på planen, ingen drog någon i håret, nej, för fan.
Det var samma årtionde damlag allt oftare rekryterade tränare och ledare från herrfotbollen.
– Då var det hemskt att åka till bortamatcher i Södertälje och Stockholm, säger Lars-Håkan.
Det anses det av flera ledare fortfarande vara, för det är framför allt huvudstadslagen som tycks ha fel attityd. Exemplen på matcher i DFK:s division 2-serie med tråkiga incidenter är redan för många. Damfotbollen i dag är där herrfotbollen var för decennier sedan.
– I dag är det avsevärt lugnare i herrmatcherna, medan kurvan för damlagen pekar alldeles åt fel håll. Gränsdragningen är inte gjord och det börjar redan i flickserierna. Men åter är det nog så att tonläget är tuffare bland tjejer även utanför planen. I DFK vet jag att ledarna är på tå och har haft enskilda samtal med spelare som visat tendenser att uppträda omoget. Tyvärr tror jag inte det sker i alla klubbar. Ska jag vara uppriktig är jag rädd att det dröjer många år innan vi ser peaken på kurvan inom flick- och damfotbollen.
– Förr var det ett skällsord när man sa "spela inte som en kärring". Det tycks det dessvärre fortfarande vara när flick- och damlagen vill bli jämställda.