Samtidigt krisar den lokala damfotbollen.
I dag ligger Flodavallen helt öde. Precis som Broby IP. På Stalls Backe lirar inte längre något damlag. Det gör det inte på Tisnarvallen i Marsjö/Byle, Björkviks IP, Kurortsvallen eller Högsjö IP heller.
Sedan 1998 har i snitt ett lag om året lagts ned i Sörmland. I procent är det nästan vart tredje lag som gått i graven de senaste 15 åren.
Det finns bara sex seniorlag kvar i Flens, Katrineholms och Vingåkers kommuner. Sett till befolkningen betyder det att det krävs 10 000 invånare för att få ihop ett enda seniorlag. I den största av sommaridrotterna.
Herrfotbollen tappar också, med den skillnaden att antalet A-lag är tre fler 2013 än det var 1998.
Det finns inget facit varför det är så här. Visst, en och annan damspelare måste sluta på grund av graviditet. Men annars har pojkar och flickor, män och kvinnor precis samma förutsättningar och möjligheter.
Men det finns två tydliga skillnader.
1) Se på landslagen. I Erik Hamréns trupp finns det en Svensson, men också en Ibrahimovic, Safari, Kacaniklic och Zengin. I damtruppen finns en Göransson (nej, vi är inte släkt), två Hammarström, en Berglund och Konradsson. Men bara en Asllani. Så ser det ut i de flesta småklubbarna också.
2) När herrlaget i Läppe SK läggs ned startar Syrianska Bois. När Ändebols SK inte längre får ihop ett herrlag drar Babylons IF igång. När Claestorps SK försvinner kommer Dunya FC. Exemplen är många, många fler. När ett damlag läggs ned kommer det inget Betnarhin Suroyo, AC Primavera eller Somalidoon IF.
Integrationen har nått så mycket längre inom herrfotbollen. Där har damfotbollen en rejäl utmaning att vända ett misslyckande. Annars är risken stor att ännu fler damlag tvingas lägga ned.