I klubblokalen i Forssjö utanför Katrineholm är en skara medelålders människor samlade. Det skulle kunna vara en fest i någon förening, eller ett ovanligt trevligt fika inför något styrelsemöte. Men när nya personer ansluter sig till sällskapet, eller någon knackar en annan på axeln lite förläget, märks det att sammankomsten är speciell. På de forskande ögonen och de uppsluppna leendena.
– Jag är så omtöcknad, jag kommer att svimma snart, utbrister hedersgästen, May Sunnerstam, pensionerad lärarinna efter 41 år i tjänsten.
Så avbryter den äldre kvinnan sig och hennes skarpa ögon faller på en storvuxen karl som står intill oss. Lärarinnan kramar sin gamle elev om huvudet och den rödlätte brevbäraren Håkan Larsson tar varsamt om henne med sina kraftiga armar.
– Du satt ju här, alldeles nedanför katedern, dig hade jag alltid nära och vi stöttade varandra, börjar hon berätta, med en lärares vana stämma.
Håkan Larsson faller henne dock i talet. Han minns något.
– Kommer du ihåg, att jag gick och mötte dig på morgnarna?
May Sunnerstam ser förvånat på sin forne elev, som hon inte träffat sedan 1972. Nej, det han berättar minns hon inte, men väl att hon som tidigare bara haft dubbelklasser själv var nervös inför att försöka lära så många elever samtidigt – över 20 – att läsa, räkna och skriva. När den blyge pojken sökte skydd undan femmorna skänkte han samtidigt henne trygghet.
Bakom dem har återträffskommittén hängt upp klassfotografierna. En skara ungar med pannlugg och föräldrar i lantbruket eller på sågen. Nu är de närmare 60, spridda för vinden men samtliga i livet och till synes förnöjda över hur det artat sig.
Initiativtagaren Ingrid Mattsson Lindbom hälsar de sjutton som infunnit sig välkomna. Under fika, rundvandring i skolbyggnaden – där en utklädd "fluortant" dyker upp – och fest långt inpå till småtimmarna flödar minnen. Men också blandade känslor.
– Det var en stor omställning att börja i småskolan, säger Fredrik Arrhén, i blyertsfärgad kostym, stillsamt.
May Sunnerstam, som byggde hus med sin familj intill skolan i den idylliska byn högt ovanför sjön, har klättrat upp på en pall. Det gamla skolfotot ska återskapas, ett liv senare, och hon är inte mera längre än barnen, utan kortare.
– Jag tyckte så mycket om er och det var tråkigt när ni blev stora! Så tycker vuxna.
Så vänder hon sig till Katrineholms-Kurirens reporter, ger instruktioner på vant vis.
– Nu ska du skriva att det är så mycket värme i den här samlingen att det kan man inte mäta.