Det tar inte så lång tid innan naturen tar över. På ett hustak växer några björkar som hunnit bli ganska kraftiga. Linbanans korgar har rostat och kontorsbyggnadens entré ser inte ut att ha använts på mycket länge.
– Numera tänker jag inte så mycket på att naturen tar över. Det är tidens gång. I början, efter att linbanan och krossen lades ner, kändes det för jäkligt, men det går inte att hänga upp sig på, säger Anders Ellner.
Läs mer: Postapokalyptisk träff i kalkbrottet
Han började sommarjobba här 1958, fick fast jobb 1962 och blev kvar till pensioneringen 2009. Men släktens historia går sida vid sida med brottet längre än så. Hans pappa var med och byggde kalklinbanan vars första korg med kalk kördes 1941. Den 7 januari närmare bestämt, minns Anders.
– Mellan 1962 och 1971 var jag reparatör. Sedan ärvde jag tjänsten som arbetsledare för linbanan av min far, som gick i pension då. Mellan 1991 och 1997 var jag arbetsledare för både linbanan och brottet, fortsätter han.
När det var som mest verksamhet jobbade runt 100 personer här. Drygt 50 personer i brottet och cirka 45 vid linbanan.
Helt öde är dock inte kalkbrottet. Det är fortfarande aktivt även om själva anläggningen stått still. Längre bort skymtar några lastbilar. Fortfarande bryts det kalksten här och forslas bort med lastbil, men det rör sig inte om mer än runt en tiondel av den mängd som bröts när det begav sig. När brottet var i full drift utvanns cirka 600 000 ton per år här.
Anders Ellner har inte riktigt släppt linbanan än.
– Jag har i uppgift att titta till den. Jag ser efter så att det inte håller på att ramla ner några grejer från linbanan, säger han.
Kalklinbanans vänner håller på att ge ut en bok om anläggningens historia. Tanken är att den ska komma ut under hösten.