– Många av breven liknade varandra i innehåll med vanliga artighetsfraser, men jag vågade inte lämna några brev olästa, då skulle jag kunna missa något viktigt. Det är otroligt egentligen hur mycket man skrev på den tiden. Brev skickades dagligen och ibland flera gånger om dagen till varandra, säger Bo Bjelfvenstam.
Flera års arbete ligger bakom att gå igenom allt material. Bo Bjelfvenstam blev inbjuden till arkivet av slottets nuvarande ägare. Av all information blev det tillslut en bok, men det var inte självklart till en början.
– Jag skrev ett första manus till en bok, men det blev liggande på en hylla någonstans. Det var först när Jan-Christer Janson, vars farföräldrar hade arbetat på slottet, läste manuset som arbetet fortsatte till att bli en tryckt bok. Han var också mån om att berätta historien om slottet och människorna som bodde här, säger Bo Bjelfvenstam.
I arkivet på Ökna slott var allt sparat bakom en tjock järndörr och gallerförsedda fönster. Där fanns förutom mängder av brev också bokföring, kontrakt och anteckningsböcker men även tågbiljetter och kvitton från varuhus i Paris. Arkivet vittnade om flera generationers liv och öden. I breven hittade Bo Bjelfvenstam berättelser om äktenskap, skilsmässa och självmord.
– När jag började gå igenom allt fick jag ta del av fantastiska historier, allt från tragedi och komedi till ren såpopera ibland.
Bokens tar sin början 1842 när familjen Åkerhielm flyttar in på slottet. Johan Carl Åkerhielm var då slottsherre.
– Han var en plikttrogen man, flitig och begåvad, en riktig pionjär på sin tid. Han såg till att modernisera slottet på många sätt, bland annat genom ny teknik. På Ökna tillverkade man brännvin som på så många andra gårdar och slott. Men till skillnad från de flesta andra gods köpte man på Ökna in ångmaskiner för att effektivisera processen. Det ledde till att slottet blev en av de ledande producenterna av brännvin i Sverige under mitten av 1800-talet.
Under drygt 150 år får man i boken följa alla generationer efter Johan Carl Åkerhielm på Ökna, ända fram till 1987 då den sista permanent boende levde på slottet.
– Det är synd att ingen bor här längre, men slottet lever ändå vidare på något sätt med all sin historia, säger Bo Bjelfenstam.