2003 tog länsstyrelsen över ägandet av skogsområdet. Man skapade ett naturreservat och i samband med övergången började nya lagar råda i området. Det som förut varit skogsägarens plikt, att ta bort döda och sjuka träd, blev mer eller mindre förbjudet. Miljön i naturreservat ska lämnas orörd så långt som möjligt. Nu bubblar konflikten mellan gran och fura efter att området angripits av skadeinsekten granbarkborre.
– Det är bra att området bevaras. Avigsidan är hur det sköts. Det är sorgligt att det behövde bli så här, tycker Karl Urban Widholm som äger skog intill området tillsammans med Barbro Widholm.
De känner trakterna väl, hon har rört sig här sedan barnsben. De resliga granarna dör långsamt, barren har fallit av och kvar står ljusa spökträd, som med tiden ruttnar.
– Vi kommer snart inte att kunna gå här längre, det är inte speciellt vackert och snart blir det farligt när det blåser, säger Barbro Widholm. Maken tar vid:
– Det länsstyrelsen kallar att skydda skog har nu lett till att området är helt förstört. Det som skulle skyddas finns snart inte kvar.
De glupska insekterna flyger från träd till träd, med lite respekt för den osynliga gräns som skiljer reservatet från den privatägda skogen. Makarna har precis som många andra skogsägare tvingats avverka stora areal i förtid och angreppen har drastiskt sänkt värdet på virket.
– Länsstyrelsen sköter inte skogen utan låter träden ligga, trots att det finns granbarkborre i veden. Jag som är markgranne måste sköta min skog. Ta bort granbarkborreträd och rensa. Skulle jag göra som länsstyrelsen skulle jag bryta mot lagen, säger en skogsägare under mötet.
En annan menar att det vid det här laget rör sig om frånvaro av skogsskötsel, snarare än vård, från länsstyrelsens sida.
På plats finns Per Folkesson, reservatförvaltare vid länsstyrelsen Sörmland. Han håller med om att området är illa däran.
– Vad vi kunnat göra har varit väldigt begränsat, inte bara här, utan i hela landet. Reservaten är inte roten till det onda, utan värmen. Det finns inte mycket vi kan göra under de här förutsättningarna, menar han.
Det innebär emellertid inte att granbarkborren fått härja fritt i reservatet.
– Vi följer den plan som finns för området. Det handlar bland annat om att frihugga de gamla tallarna för att andra arter ska klara sig. En annan åtgärd har varit att barka granveden när angreppen varit som värst, säger Folkesson och fortsätter:
– Det kan se mer städat ut i producerande skog, men insekterna finns kvar. Vi gör vad vi kan och har resurser till.
Även han befarar att de gamla granarna riskerar att försvinna, men det beror inte på skogsskötseln, enligt honom.
– Många av granarna kan komma att dö, precis som i resten av landskapet. De fantastiska tallarna kommer däremot att finnas kvar, men det är klart att det ser trist ut. Ingen önskade sig den här situationen.
Tillsammans med granarna riskerar de naturvärden som reservatet skulle bevara att gå förlorade.
– Angrepp som det här är en naturlig del av skogen. Många granar kommer att försvinna från landskapet. I deras ställe kan lövträden växa och med tiden kommer barrträden tillbaka igen. Det är en naturlig fas, förklarar Folkesson.