Hemma i ordförande Marianne Larssons ombonade vardagsrum ses vännerna i syföreningen för en av de sista gångerna. Bordet är dukat med guldkantade kaffekoppar och i vasen står en frasig bukett tulpaner. Minnena är många efter alla år och en air av vemod vilar över mötet.
– Vi har haft väldigt många som varit duktiga att sy, men det är ingen som orkar hålla på längre. Jag är yngst och jag är 80 år. Det är ändå roligt att minnas hur vi månat om Floda kyrka, konstaterar Marianne Larsson.
– Det är bara synd att det inte är några yngre som vill ta vid, inflikar Gun Svensson.
I slutet av 1880-talet bildades syföreningen i Floda och på den tiden var det bygdens adel och storböndernas hustrur som var med. En av de första medlemmarna var friherrinnan Ingeborg Åkerhielm på Ökna säteri.
Genom årens lopp kom föreningen att bli en samlingspunkt och möjlighet att samlas. För flera av syföreningens medlemmar har traditionen gått i arv.
– Min mamma var med och på den tiden var man mer isolerad ute på landsbygden. Att få gå till ett symöte betydde väldigt mycket, säger Marianne Larsson.
– Det var ju så med alla föreningar förr. Det var lättare att få medlemmar eftersom folk behövde komma ut och träffas. Nu jobbar alla så mycket, konstaterar Gun Svensson.
Något de alla kommer att sakna är den traditionella julauktionen som alltid hölls fredagen före första advent.
– Vi bakade till försäljningen och det var många köpvilliga som kom. Sen så skulle det alltid serveras Nyåkers pepparkakor från Ångermanland, minns Annika Pettersson med ett leende.
15 000 till 20 000 kronor per auktion blev intäkter som gått vidare till välgörenhet och gåvor till församlingen som mässhakar och en korkåpa.
Den nya altartrappsmattan i Floda kyrka blir en avskedsgåva från en lika trogen som trägen förening.
Lars Frisk är präst i Floda och som prästson fick han sen barnsben uppleva vad syföreningen betydde för församlingens gemenskap och öppenhet.
– När jag var liten användes prästgården till allt och vi pojkar var drillade att stå vid dörren och bocka och säga "Välkommen, kan jag ta tants kappa?". Syföreningen blev ett kitt i församlingen och en stor del av det diakonala arbetet. Det betyder oerhört mycket att lokalt få göra något för behövande. Man får bara hoppas att man hittar nya former av gemenskap.
Den 4 april hålls det allra sista mötet i Floda syförening.