Förra året fyllde Hans Andersson i Mellösa 80 år, då började tankarna på att lägga livet som mjölkbonde på hyllan att gro. Nu är dagen kommen, i kväll kommer mjölkbilen för sista gången till Storgården i Mellösaby.

– Folk frågar hur det känns, men det vet jag inte än. Jag har mjölkat i 65 år, det började med att jag var med pappa och hjälpte till.

Att vara mjölkbonde har gått i arv fler än en gång på Storgården. Hans är den nionde generationens mjölkbonde och hans efterforskningar säger att det har mjölkats kor på gården i över 200 år. Nu tar eran slut. Sonen Martin Andersson, som bor ett stenkast bort, tar över verksamheten men mjölkdjuren byts ut mot köttdjur. Det innebär att det sista familjejordbruket med mjölkkor försvinner från Mellösa. För att klara sig som liten lantbrukare är det mer eller mindre en förutsättning att man har flera ben att stå på. Martin kommer att kombinera verksamheten med köttdjuren med att bland annat ploga snö, fälla träd och köra grävmaskin.

Artikelbild

| Sonen Martin Andersson tar över verksamheten med byter mjölkkorna mot köttdjur.

– Jag har också alltid kunnat göra saker vid sidan om eftersom det varit en begränsad mängd djur. Så fort sysslorna varit klara på hösten har jag gått ut i skogen och huggit så att vi fått in pengar den vägen, säger Hans.

Hans föddes 1938 och då hade mjölkbilen gjort sitt intåg i branschen. Men mjölkningsmaskinen hade ännu inte kommit och under Hans uppväxt mjölkades det för hand och mjölken förvarades i is i källaren innan den hämtades. På 60-talet kom mjölkningsmaskinen med rörmjölkning och tank.

– Det är det största som hänt under min tid, det var en stor lättnad.

För 40 år sedan gjorde gården en stor satsning när ladugården byggdes om och antalet mjölkkor ökades från tio till 28. En nödvändig satsning för att klara en tuff tid.

Artikelbild

| Hans Andersson i mjölkartagen 1967 (till vänster) och 2019 (till höger).

– Det lågt då och det var de som undrade hur vi vågade bygga ut ladugården och fortsätta satsa på mjölken när det var så dåligt. Men det är då man ska satsa, när det är lågt, och chansa på att det blir bättre, säger Hans.

Den satsningen gick hem och när Hans ifjol bestämde sig för att sluta med mjölkkor hamnade Martin i en liknande situation – satsa eller lägga ner.

Artikelbild

| Till vänster syns Hans Anderssons far när han arbetar med mjölken och till höger Hans och Birgitta Andersson som tillsammans har drivit gården.

– Vi skulle behöva bygga nytt, tredubbla besättningen djur och anställa om vi skulle kunna fortsätta, säger Martin som började med köttdjur för sex år sedan då granngården med djur köptes.

Att det har rört sig om en livsstil snarare än ett jobb att vara mjölkbonde råder det inget tvivel om.

– Mjölken är den vita piskan. Man ska mjölka varje dag, vid sex på morgonen och fyra på eftermiddagen. Vi kunde inte fira jul förrän allt var klart i ladugården, dopp i grytan och sånt fick vänta tills vi kommit in, säger Hans.

Trots att livet som mjölkbonde har inneburit ett inrutat liv med många krav har Hans stortrivts och en av höjdpunkterna med jobbet har varit chansen att visa upp lantbrukslivet för den unga generationen.

– Vi har varit Arlavärd i 20 år och har tagit emot ett antal skolklasser för att visa upp och förklara var mjölken kommer ifrån, säger Hans.

Han minns hur en elev sa att besöket på Storgården var bättre än att vara på Tom Tits och en gång ringde mamman till en elev hem till Hans efter besöket och talade om att dottern inte kunde sova då hon ville till gården för att hjälpa till och ge kalven mat.

– Då känner man att man har gjort någon nytta för de här ungarna, säger Hans.

Några kortare semesterresor har familjen lyckats genomföra genom åren tack vare avbytartjänsten som kom på 70-talet där lantbrukare kunde få hjälp för att kunna ta ledigt.

– Vi var på husvagnssemester på västkusten 1980 i fyra-fem dagar och så var vi i Dalarna en sväng en gång.

Snart kommer Hans att kunna ta mer ledigt, när han inte hjälper sonen med köttdjuren vill säga.

– Det är klart att det känns speciellt, men allting har en ände, säger Hans som oroar sig för en sak.

– Det värsta blir att lära sig köpa hem mjölk så det räcker. Det har aldrig varit ett problem, om det har tagit slut har jag bara gått ut och hämtat.