Svitlana Jelisic flyttade tillsammans med sin dotter till Sverige 2009, övriga familjen bor kvar i Ukraina. Själv är hon halvryss. Förutom de egna rötterna delar länderna till stor del språk med varandra och hon har alltid känt ett nära band mellan dem. Därför känns den militära attacken som ett extra stort svek.
– Det är en jättestor smärta i mig att vi nu befinner oss i en situation där de som stod oss så nära står emot oss. Det är ofattbart, säger hon.
Samtidigt vet hon att många ryssar fördömer det som nu sker.
– Jag vet att många där inte heller förstår, just för att vi har stått så nära varandra.
Föräldrarna bor i Tjernihiv som ligger vid den belarusiska gränsen och Svitlana oroar sig för att de ska bli fast i staden.
– Jag har hört att Belarus skickade stridvagnar dit så den ukrainska armén var tvungen att spränga en bro för att stridsvagnar inte skulle nå staden. Så nu verkar det bara finnas en bro för att ta sig ut och det är väldigt farligt där.
När systern ringde tidigt på torsdagsmorgonen berättade hon om bomber som smällde i bakgrunden. Plötsligt under samtalet försvann elen i deras hem och allt blev mörkt.
– Då sa jag: "ni måste lämna Kiev".
En stund senare fick Svitlana veta att familjen hade packat det allra nödvändigaste och satt sig i bilen för att, som så många andra, ta sig till västra Ukraina.
– Det är många timmars trafikstopp i Kiev, men för en kvart sedan fick jag veta att de hade lyckats lämna staden.
Hon talar om ovissheten och om maktlösheten hon känner.
– Flygplatserna fungerar inte och det är väldigt långa köer vid gränserna ut från landet. Det är svårt att ta sig ut, säger Svitlana.
Hon önskar att Ryssland ska återta sina styrkor så fort som möjligt.
– Jag tycker att de ska lyssna på Europas budskap, säger hon och fortsätter:
– Vi vet vad kriget innebär. Många människor kommer att mista livet och det känns fruktansvärt. Jag är orolig för min familj, så klart, men jag också orolig för hela Ukraina.
Hennes uppfattning är att många kommer att vilja slåss för sitt land.
– Alla reservister är inkallade, min mosters man, min kusin, alla är inkallade för att kriga.
Själv är hon redo att göra vad som helst för att rädda de sina, men vet inte hur hon ska kunna hjälpa.
– Om de står där vid ett trafikstopp så kan jag inte skicka dit en helikopter. Jag vet inte vad jag ska göra! Så jag sitter här och väntar.