Psykologen om hur ett rån kan skapa psykiska sår

Hanna Dimbodius är legitimerad psykolog som sedan 2007 har jobbat med kris och trauma. Hon har posttraumatisk stressyndrom, PTSD som specialområde och har erfarenhet av att ge såväl akut krisstöd som långsiktig behandling till personer som varit med om rån.

Alla som är med om ett rån påverkas, på ett eller annat sätt. Hanna Dimbodius beskriver hur många upplever en känslomässig bergochdalbana där tankar kring det som hänt snurrar i huvudet och poppar upp i tid och otid.

– Det kan vara så kraftigt att man hör ljud eller ser saker framför sig som man fattar inte sker, men hjärnan spelar upp det på olika sätt. Det är hjärnans sätt att försöka bearbeta det som har hänt.

Många grubblar kring vad som hade kunnat ske, hur man hade kunnat agera annorlunda och värderar hur man själv reagerade i jämförelse med andra. Det leder inte sällan till rubbad sömn och mardrömmar. För de allra flesta klingar dock de jobbiga känslorna och tankarna av med tiden.

– De flesta människor som är med om traumatiska händelser återhämtar sig över tid med hjälp av nära och kära. Man märker efter några dagar att man tänker mindre och mindre på det.

Att drabbas av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter en traumatisk händelse är inget konstigt menar Hanna Dimbodius. Hon jämför det med ett brutet ben som läker fel. Något som är fullt behandlingsbart.

Foto: KriTra AB

Som anhörig är det viktigt att förhålla sig värderingsfri inför den drabbade.

– Var öppen och intresserad och inte dömande, avhålla dig från åsikter om vad som är rätt eller fel. Möt människan där den är.

Det är gruppen av utsatta som inte kommer över det inträffade som är viktiga att fånga upp. De som inte blir av med den initiala känslan. De här personerna upplever ofta att världen är en farlig plats där vad som helst kan hända när som helst och det går inte att lita på någon.

– En del av hjärnan kan inte förstå att det är ett minne, den tror att det händer här och nu. Har man väl hamnat i det går det inte över av sig självt.

Hanna Dimbodius menar att man tydligt kan se att de som försöker trycka undan den traumatiska händelsen och låtsas som att de inte har hänt löper större risk för att drabbas av posttraumatisk stressyndrom.

– På längre sikt behöver man hjälp med att sätta ord på det som hänt. Om det har gått ett år eller mer och man fortfarande är påverkad av det så är det professionell hjälp som gäller.

Hon jämför posttraumatisk stressyndrom med när ett brutet ben läker fel, det kan hända men det är fullt behandlingsbart.