Att jobba med användandet av många olika kålrötter, eller många olika morötter eller vad det kan vara, det är viktigt för en hållbar värld, anser Hans Naess, grundare av Kålrotsakademien.
– Det finns en brist på stolthet för vad vi själva är och vad vi är sprungna ur. Det handlar inte om nationalism eller om att utesluta någon annan, utan om att försöka gilla de fina delarna av den kultur man är präglad av, säger Hans Naess.
Därför startade han, tillsammans med kemisten och författaren Martin Ragnar, för fem år sedan Kålrotsakademien. De vill göra en gärning för det svenska gastronomiska kulturarvet och vill värna allt från ritualer till råvaror. För, i samklang med den svenska jantelagen, är många bra på att dissa de egna matrötterna och det vanliga, enligt Naess.
Han tror att attityden hänger ihop med landets snabba utveckling från fattigt till ett av världens rikaste länder. Eftersom det moderna har drivit landets utveckling framåt menar han att man har släppt det gamla och därmed tappat kunskap och intresse för det som kulturen är präglad av, bondesamhället.
– Men det kan man väl gilla och omfamna? Även i modernitet. Utan att säga att man inte också ska gilla nya saker, säger han och fortsätter:
– Det handlar om att våga hylla det som är vår vardag, för det mesta i livet är ju vardag!
Kålrotsakademien, med namnkunniga kockar som Mattias Dahlgren och Titti Qvarnström bland ledamöterna, arbetar varje år kring ett specifikt tema och delar också ut sitt stora pris inom det området. I år handlar det om pannkakan.
– Alla älskar pannkaka, det är så jäkla gott, man blir glad av den. Varför inte hylla det?
– Det finns en enorm variation, från fiskfyllda pannkakor på västkusten till crepes och fläskpannkaka. Och råvarorna, tänk bara på mjölet! Den variationen, den mångfalden det kan finnas i dag med kulturspannmål, det finns hur mycket som helst!
Tidigare års teman har varit kålrot, dialekter och språk kring mat, det levande kulturarvet samt bär.
Under hösten lanseras också projektet "Kulturmatkassen", där konsumenter uppmanas att inventera sina lokala butiker på förekomsten av 35 utvalda kulturprodukter, allt från surströmming och Kalixlöjrom till spettekaka. Butiken som tillhandahåller flest av dessa ska sedan koras.
– Det här är en metod för att säga "varför finns inte de här produkterna?". Jag blir inte upprörd om det inte finns spettekaka i hela landet, men jag blir jäkligt upprörd om det inte finns i Skåne. Här i Sörmland borde man till exempel hitta osten Svecia som ursprungligen kommer från Nyköping och lokala äppelsorter, säger han.
"Jag håller på att bygga upp min genbank här igen. Jag har tidigare haft hundra sorters äpple här", säger Hans Naess när han visar runt bland lokala och långväga sorter.
I dag upplever Hans Naess att det finns en stor nyfikenhet för akademiens frågor, delvis kopplat till klimatförändringar. Samtidigt tycker han att det finns en paradox kring den starka urbana och innovativa odlingsrörelsen och säger att han delvis känner sig extremt kritisk mot den.
– Lugna ner er, att odla grönt i källaren kan vara kul och spännande men det kommer inte att rädda någon värld. Det är inte med led-ljus som vi räddar världen, säger han.
Han menar att ytan med alla solfångare som behövs för att utvinna energi till exempelvis källarodlingar lika gärna hade kunnat användas för just odling.
– Så vad är det vi har vunnit? Vi tar samma yta i anspråk för odlingen men har gjort det hela svårare att överblicka. Det är inte att skapa mer hållbarhet.
Så hur ska vi rädda världen?
– Det behövs massa olika saker, men framför allt måste vi dra ner. Vi kan inte leva med det materialflöde som vi är vana vid. Vi kan inte rädda världen genom att ersätta explosionsmotorer med elmotorer – vi måste ha färre bilar!