Den är väl synlig från landsvägen mellan Flen och Katrineholm och varje gång jag passerat har min blick dragits till byggnaden. Men oftast är man ju på väg och inte så sällan lite sen, så det tog några år innan jag tog en närmare titt. Att byggnaden, som är ett gravkapell, är formad av en duktig arkitekt var självklart men vem var det?
Efter lite efterforskning visade det sig vara Sven Ivar Lind!
Gravkapellet är placerat på kanten till en dramatisk nivåskillnad längst in på kyrkogården. Från entrévägen från öster eller söder upplevs dock inte nivåskillnaden utan här vilar ett lugn.
Kapellet har formen av en liten men reslig basilika med ett par högt sittande fönster mot söder. Taket är ett flackt sadeltak och på nocken mot öster ett litet kors. Entrén utgörs av en intim pelarhall under ett svagt lutande pulpettak. Mot sydväst finns ett fint utformat klocktorn.
Materialen är enkla. Sockel av målad betong och fasaderna av slammat tegel som avfärgats vitt. Taket är täckt av papp med plåtdetaljer av svartmålad plåt.
Fasaden mot öster är helt sluten. Fönsteröppningarna i de andra fasaderna är utförda med fast karm och spröjs av smide inmurade i väggen som gamla kyrkfönster. Fönstren som för in dagsljuset från söder har färgat och mönstrat dekorglas monterat i blyspröjs. Det gäller också det lilla fönstret till officiantens rum mot öster samt fönster mot norr.
Ritningarna från januari 1956 visar begravningskapellet utan förhall men när byggnaden slutligen står klar finns förhallen med också på Linds ritningar. En specialritad armatur ger ljus åt förhallen utanför den stora entréporten.
Planlösningen är enkel och minimalistisk. Innanför porten finns ett ganska trångt förrum med en bred öppning in till kapellrummet. Till höger ett litet rum för officianten och i klocktornet en smal spiraltrappa som leder upp till orgelläktaren men också ned till souterrängvåningen. Där finns ekonomiutrymmen samt kistförvaring och kisthiss. På planritningen visas en möblering med stolar i den västra delen av kapellrummet med en möjlig avskiljning från kistans placering i öster med ett draperi. På Linds ritning ryms cirka 50 personer i kapellet vid förrättning.
Två små fönster i nordost och ett senare tillagt skärmtak med en form som känns främmande för arkitekturen i övrigt. Detsamma gäller stolparmaturen som i stället fungerar väl med det äldre gravkapellet från sent 1800-tal.
Interiören är påtagligt sluten och här vilar ett andligt ljus. Väggarna har friställt rött murtegel med slät fog medan det mönsterlagda tegelgolvet har en djupare röd kulör. Taket, som Lind tänkt sig tillverkat av slammade lättbetongelement, är klätt med träpanel. Dagsljuset som når kapellrummet från söder och väster formas och färgsätts av fönstrens glasmosaik. På östväggen ovan altarbordet finns ett förgyllt kors och på sydväggen en stor textil i blå toner.
Församlingen har förvaltat sin byggnad med omsorg. En del praktiska åtgärder som skärmtaket över norrentrén samt avvattning av klocktornet är mindre lyckade, men enkla att åtgärda.
I omgångar har man också funderat på en mindre tillbyggnad för att få lite större förrum samt bättre plats för officianten. Man har också haft problem med det dunkla rummet och önskat sig mer ljus på östväggen eller rent av ett korfönster i väggen.
En förändring för bättre plats är nu på gång och jag önskar församlingen och arkitekten lycka till i hanteringen av en av Flens finaste och vackraste byggnader.