— Ja, det blir lite av varje, säger Sven Wollter när vi väcker honom med en telefonsignal ur hans eftermiddagsslummer och uppladdning inför kvällens föreställning av "Kung Lear" på Stockholms stadsteater.
Den har annonserats som hans avsked till teatern. Med 79 år i bagaget, varav de flesta tillbringade på scenen, har han deklarerat att det är dags att trappa ned. Frågan är hur det blir med den saken för när "King Lear" är avklarad fortsätter han till Norrköping för att spela "Swedenhielms" med Östgötateatern.
— Och så är det en grej i Norrbotten också, säger han, men understryker att sedan får det nog ändå vara nog.
— För sedan pensioneras min hustru och då vill jag ta det lugnare.
Hans egen show har han kört till och från i mer än 20 år med start som Soppteater på Stadsteaterns Klarascen.
— Numera fungerar den som en sorts förlängning av soppteatern.
I programmet utlovas "visor, dikter, kupletter, noveller och snuskiga historier" samt smycken han lagt på hög med tanken att "någon gång ska jag..." Men exakt vad publiken får när de sticker ner handen i karamellpåsen på Eskilstuna teater på onsdag kan han inte säga. Scenvana och rutin och livet självt har gett honom hur mycket som helst att ösa ur.
— Fast just rutin är inte min grej. Att köra på rutin är inte kul och blir inte bra. Vi repar alltid en timme innan vi har föreställning.
Vi, det är förutom Sven Wollter själv musikanten och kompositören Bengt Ernryd – flygel, trumpet och flygelhorn samt Patric Thorman – kontrabas. Några turnérundor gör de egentligen inte längre, men till Eskilstuna kommer de ändå.
— Det finns ett visst rop efter det, trots att vi hållit på så länge. Och när någon hör av sig och är ihärdig så går det ofta vägen. Till Eskilstuna är det Björn Gedda som legat på om att vi måste komma.
Hur förbereder du dig för en helkväll som "Kung "Lear"?
— Vilar. Och när jag väl är på teatern gör jag lite övningar innan föreställningen börjar.