- Han har varit ganska tyst de senaste åren, men nu är han gladare och mer pratsam, säger sonen Ulf.
Erik Wahlberg spottar ut lössnusen och kammar sitt vågiga hår bakåt på badrummet innan han låter sig fotograferas med robotkatten Knäppen i fåtöljen. Med varsam hand stryker han den mjuka och 2,5 kilo tunga kissen över ryggen.
Ett dovt kurrande hörs inifrån magen – eller motorn.
- Vi har berättat för honom att det inte är en riktig katt. Något annat vore etiskt, säger Mattias Schmidt, undersköterska och Eriks kontaktperson på demensboendet Eskilshem. Vissa dagar upplever han ändå att det är en riktig katt, andra gånger säger han att den "är på låtsas"
De senaste dagarna har Eriks lilla lägenhet ockuperats att tv och tidningar som velat höra honom och personalen berätta om robotkatten. Han är en av fyra boende på avdelningen som under hösten och vintern deltagit i MDH-studien.
Tre av dem uppskattade – och mådde bättre av – kattens närvaro. Eriks sinnestämning påverkades över all förväntan.
- Pappa blev mycket gladare och pratsam, berättar sonen Ulf Wahlberg. Han har varit ganska tyst och bara svarat på tilltal de senaste åren. Nu är det mycket gamla minnen som kommer tillbaka.
Under de 12 veckor som projektet pågick gjordes fortlöpande mätningar på brukarnas mående. Under ett par veckor försvann katterna, för att sedan återkomma igen.
- Erik frågade efter katten och blev väldigt glad när den kom tillbaka, säger Mattias Schmidt.
Projektet är visserligen avslutat, men Knäppen kommer att få stanna hos Erik, som själv hade katt som barn. Det var Ulfs krav för att hans pappa skulle få delta i projektet.
- Om han blev förälskad i katten så ville jag att den skulle få stanna.
Och Erik har bara gott att säga om sin nya vän:
- Han är gullig, söt. Och han tycker om att ligga hos mig när jag sover.