"Upptäckten" av den hemlöse gatumusikanten Doug Seegers i Nashville har varit vårens stora snackis i Sverige. Allt skedde i det populära tv-programmet "Jills veranda". Berättelsen om den fattiga och luggslitna talangen med den fantastiska sångrösten och de känsloladdade låtarna, slår det mesta i sagovärlden. Över en natt blev den 62-årige Doug Seegers stjärna i Sverige och fick ett skivkontrakt på ett storbolag. Ett halvår senare hade han spelat in albumet "Going down to the river" och reste till Sverige för en omfattande turné. På torsdagskvällen kom han till Mary´s café utanför Eskilstuna.
Doug Seegers kommer inte bara med en gripande historia. På sitt album levererar han också bra musik. De bästa spåren hans egen "Angie´s song" och Gram Parsons "She" (där Doug Seegers sjunger duett med självaste Emmy-Lou Harris), får mig att komma ihåg varför jag periodvis har varit tokig i country.
Vädret var toppen och biljetterna tokslut. Allt var upplagt för en magisk kväll i den mysiga äppelträdgården vid Mary´s café. Om det hade funnits minsta risk för ett antiklimax så sopade Doug Seegers bord den redan efter fyra takter in i första låten. Men konserten började inte där.
Med på Sverigeturnén är singer/songwritern Ellen Sundberg med band som värmer upp publiken med sin vackra, men introverta folkpop. Det går trögt. Inte förrän det precis är dags för paus klämmer hon i med den friska countyrökaren "The road is long- vägen är lång". Då tänder publiken till och vill höra mer. Det fina är att det får den. För bandet, som kompletteras med den fantastiska gitarristen Jerry Miller, kompar även Doug Seegers och Ellen Sundberg fungerar som klockren duettpartner i några av Seegers låtar.
Doug Seegers starkspröda röst och genuina uttryck går rakt in i hjärtat. Låtarna, som är en blandning mellan egna låtar och väl valda covers, får i alla fall mig att uppleva sann musikglädje. Och i mellansnacket ger han publiken glimtar av sitt liv och den omvälvande resa han gjort det senaste året, sedan det svenska tv-teamet med Jill Johnsson i spetsen gav honom en ny chans att nå ut med sin musik. Han är ödmjuk och tacksam men har samtidigt pondus och undervisar den svenska publiken i country-traditionen. Det är roligt, och även om Seegers ofta är känslosam går han aldrig över gränsen till det hopplöst sentimentala. Han levererar helt enkelt en riktig bra country-konsert.
Efter en knapp timme kommer det som publiken väntat på:
– Okej, det är dags att göra sången som tog mig hit. Som gjorde att jag kom etta på I-tunes och åka flygplan för första gången i mitt liv.
Låten är "Going down to the river" blir finalen och efter ett par extranummer börjar mörkret lägga sig över trädgården.