Det var i början på juni 2010 som SMK Vingåkerföraren, Sören Olsson, skulle åka en tävling i Enköping på en bana han aldrig åkt på tidigare.
På stora tävlingar när man ger fullt hela tiden kollar man alltid banan innan men jag gjorde inte det på den här mindre tävlingen, säger han.
Sören kommer upp för en grusgrop, upp på ett gärde, och vänder om tillbaka. Han hoppar ner för en slänt och ser att marken under honom är täckt av stenar stora som fotbollar. Motorcykeln landa med motorn på stenarna och det tog tvärstopp.
Jag såg inte stenarna förrän jag var i luften, jag flög, landade och sen blev allt svart, säger han.
Sören vaknar upp i ambulansen och de första tankarna som rusar i hans huvud är hur illa det har gått och om han kommer kunna köra motorcykel igen.
Läkarna trodde först att benet var ur led men röntgen visade sen att höftkulan hade slagit sönder bäckenbenet.
Det var helt krossat men förutom det hade jag inte ett blåmärke, berättar Sören.
Efter röntgen blev det operation där läkarna lyckades sätta ihop delarna runt höftleden så att Sören skulle bli fullt återställd. Resten av sommaren gick Sören runt på kryckor och efter det väntade rehabträning.
Jag började med vattengymnastik och gick sen över till gymträning för att börja belasta benet. Det var mycket rörelseövningar och balansövningar, säger Sören.
Rehabträningen höll på i ett år och det var en sak som motiverade Sören under alla träningspass.
Tanken på att få åka motorcykel igen var det som gav mig kraft att träna, säger han.
När han var på återbesök frågade han läkaren om han skulle kunna åka igen varpå läkaren svarade: Det kommer du kunna göra, men jag skulle aldrig sätta mig på en motorcykel igen om jag varit med om det här.
Redan i slutet av 2010 satt Sören på sin hoj igen och trots att kroppen snabbt blev trött kände han sig positiv.
Det kändes som att läkningen gick fortare om jag åkte.
Sen 2011 har det blivit drygt tio tävlingar för Sören. Han berättar att tänker på ett annat sätt nu.
Jag tänker smartare nu och väljer bättre spår så jag inte belastar kroppen lika mycket.
Nu fem år efter händelsen känner han fortfarande smärta ibland. Det kan komma från ingenstans när han är ute och går och då blir benet ömt
Rörligheten är inte helt tillbaka, den kommer troligtvis aldrig komma tillbaka helt.