Extremtävlingar poppar upp lite över allt. Många börjar som små klubb- eller kompistävlingar. Aim Challenge är inne på sin femte säsong och växer sig allt större. För har man testat en vill man göra ett nytt försök året efter.
Precis som nyköpingsparet Elizabet Helger Zetterquist och Harald Zetterquist.
– Den här gången vill vi göra det rätt, säger Elizabeth.
Högertummen ligger skyddad i ett blått vristskydd. Båtbenet är brutet efter en cykelolycka i Dolmiterna, och hon hoppas klara sig från gips.
– Får jag gips kan jag inte löpträna i bassängen och det är den bästa träningen just nu.
Elizabeth har under senare år dragits med den ena skadan efter den andra efter en tidigare helt skadefri idrottskarriär. Egentligen var veteran-VM i friidrott målet i år, men då hälsenan slets av och hon var tvingad till operation med en efterföljande fraktur i mellanfotbenet – Elizabeth drog en tung stol över foten – så var hon tvungen att hitta andra tävlingar att sikta emot. Därav Aim Challenge.
– Jag började cykelträna så jag letade efter en tävling där man kunde cykla och då hittade jag den här, säger hon.
Så det var ett par noviser som stod på startlinjen den 8 augusti i år.
– Ja, jämfört med de andra var vi rena amatörer, säger hon och skrattar.
Första, och enda riktigt stora felet, gjorde paret i inledningen av loppet.
Precis som vid en orienteringstävling är det masstart som gäller. Alla lagen, i år 267 stycken, springer fram till en tavla för att hämta kartan med kontroller. Sen gäller det att hitta en bra rutt, som kan samla ihop så många poäng som möjligt. Man behöver alltså inte ta kontrollerna i ordning. Enda regeln är att man måste vara tillbaka innan klockan 4 på eftermiddagen. Kommer man tio minuter försent får man 30 poängs avdrag, kommer man senare blir man diskad.
– Vi hade bestämt var vi skulle åka, men medan Harald var och hämtade sina handskar så pratade jag med några lokalbor och de föreslog något helt annat och vi gjorde som de sa, berättar Elizabeth.
Vilket innebar många långa cykelsträckor utan några kontroller och kontroller som inte gav så många poäng.
– Nästa gång ska vi ta lite extra tid på oss och ringa in vilka som ger mest poäng och så försöka göra en rutt efter det, säger Elizabeth.
Tävlingsmänniskan har kommit fram igen.
– Jag pratade med arrangörerna också om de inte kunde ha en veteranklass näst år. Vi har ju ingen chans emot de riktigt duktiga lagen och det vore kul att försöka få en bra placering också.
I somras slutade paret på en 89:e plats med 151,19 poäng, de som vann – ett par som tävlade för Falu CK – hade 380.93.
– Men det är det som egentligen är kul. Alla kan vara med. Proffs och amatörer, de som tävlat mycket tidigare och de som gör sin första.
Ett smart tips kan vara att åka runt dagen innan och kolla in höjdskillnaderna i trakten. Mellan Sälen och Östfjällets topp är det till exempel 560 meters höjdskillnad och man vill inte cykla fram och tillbaka där för mycket.
– Badkläderna skippar jag nästa år. Det är bättre att bara dra av sig tightsen och simma i trosorna, säger Elizabeth och berättar om de mer vana deltagarna som kastade sig i vattnet utan att ta av sig något.
– Man kan ju försöka välja att ta vattenkontrollerna lite senare under dagen också. Det är ju inte så kul att cykla runt i blöta kläder, säger hon.
Det blev 8,6 mils cykling för paret den här gången och en del löpning, även om de försökte att minimera den delen. Lite simning, men ingen klättring.
Vad behövs det då egentligen för att klara av den här typen av tävling?
– En grundkondis. Det är bra om man cyklat en del långpass. Klarar man att vara ute tre timmar, klarar man sex. Det är bra med lite intervallträning också.
Och eftersom man tävlar i par och inte får vara mer än 20 meter från varandra någon gång under loppet, gäller det att ha bra koll på vad den andra orkar med.
– Ta reda på varandra styrkor. Jag är till exempel hopplös på kartor så Harald får ta den biten i stället, säger Elizabeth. Och i år ska vi försöka träna lite fler gånger tillsammans också.