Det är genom sociala medier som Ted numera håller koll på vad som händer och dessutom förmedlar vad som händer med honom.
En notering efter den första behandlingen, då han ligger hemma med en vilopuls på 86 slag per minut och träningsklockan pratar om att återhämtningstiden efter aktiviteten är två timmar, förmedlar direkt läget.
SN besökte Ted för två år sedan. Då var han i full färd med att träna inför sin andra Ironman och veckoschemat var späckat av träningspass.
Nu får han vara glad om han kan följa sina barn till skolan.
– Men den promenaden på 15 minuter ger mig den endorfinkick jag behöver just nu, säger han.
Vi träffas i familjens bostad i Gnesta. Mamma Solveig och pappa Guy finns på plats för att serva, medan sambon Anna Langseth är på jobbet.
Det nya, arkitektritade huset, skulle vara startskottet för något nytt, men blev något helt annat.
– Det kändes så orättvist i början, säger Ted. Jag hade allt det här, en sambo, ett bra jobb, mina barn, nytt hus... och så får jag beskedet att jag har cancer.
Ted var i toppform i våras. Han hade ökat sin träningsdos till 10–15 timmar i veckan, lockat grannen Anders Alderbrant att satsa på swimruntävlingar och mådde väldigt bra.
– Vi körde Utö swimrun i början av april och det är en av de tuffaste tävlingarna i den kategorin, 3,5 mil löpning och en halv mil simning i åttagradigt vatten. Vi körde den för att ha kul och slutade ändå topp 100 av 320 lag. Det kändes bra.
Några veckor efter kom Ted knappt i mål på Stockholm swimrum. Då fick träningskompisen bokstavligen putta honom i mål.
– Kroppen kändes helt orkeslös. Men jag trodde att jag tränat för mycket eller hade någon infektion i kroppen.
Siktet ställdes i stället in på Ångaloppet. Då skulle det för första gången bli tävling på allvar. Killarna tränade hårt innan och provsprang/simmade banan åtskilliga gånger för att ladda upp. Båda kände sig i toppform.
– Jag hade känt knutar i nacken men trodde kanske att det berodde på en infektion. Men efter att ha pratat med en vän som är läkare så åkte jag ned till vårdcentralen. De tog 15 olika prover och konstaterade att jag var hur frisk som helst. Jag bestämde mig i stället för att vila i tre dagar och på torsdagen, tre dagar innan tävlingen, sprang jag 1,2 mil.
På rekordtid bör tilläggas.
Dagen innan sitt eget lopp skulle han heja fram sin sambo Anna på den korta sträckan av Ångaloppet och kollapsade när han försökte spurta fram för att gratulera i målområdet. Det visade sig att han hade drabbats av mjältinfarkt. Något väldigt ovanligt. En magnetröntgen senare och de svullna lymfkörtlarna hade upptäckts.
Ted berättar om kaoset i huvudet efter det första beskedet, förvirringen vad som skulle ske nu och hur det kändes när överläkaren på den onkologiska avdelningen i Eskilstuna började staka ut hur hans nya liv skulle komma att se ut. Borta var satsningen mot en ny Ironman, nu är det cellgiftsbehandlingarna som är delmålen. Den stora tävlingen.
– Jag ser det som sex deltävlingar jag ska klara av och än så länge har jag gjort två. Det känns som att vara bakfull, ha influensa och träningsvärk samtidigt. Och i januari-februari ska jag göra en stamcellsbehandling, det blir mitt sjunde mål, säger Ted.
Allt har hänt under väldigt kort tid. Ted har gått från att vara helfrisk till sjuk. Från att inte ens stoppa i sig en Alvedon, till att dagligen proppa i sig olika typer av mediciner.
Även om han lever med cancern kan han inte förlika sig med den.
– Det sitter mest mentalt. Visst, jag har ont i kroppen, mjälten är svullen, jag känner inte mina fötter och händer, men cancern är värst i huvudet. Man tänker alldeles för mycket på vad som kan hända. Man börjar känna efter mer. Vad kan till exempel ett nageltrång betyda?
För två veckor sedan var Ted så pass pigg att han kunde snöra på sig joggingskorna igen. Det blev sju kilometer löpning.
– Jag kände mig dålig i fem dagar efteråt, men det var det värt, säger han och ler.
Lågintensivträning är annars vad läkarna rekommenderar, eftersom all energi i kroppen egentligen behövs för att attackera de sjuka cellerna.
Vad han vill förmedla är att det faktiskt är samma Ted som sitter framför mig i dag, som för två år sedan. Enda skillnaden är att han numera tar emot med en handsprayflaska.
– Man måste hela tiden tänka på immunförsvaret. Det kan vara svårt ibland. När man till exempel bara vill krama sina barn, eller hålla dem i handen.
Känslorna ligger på ytan. Ted verkar samlad, men när familjen kommer på tal, och det gör den väldigt ofta, blir rösten lätt darrig.
– Är det något som jag lärt mig så här långt är att ta de där extra två sekunderna med någon. Se någon i ögonen på allvar när man skakar hand, och kanske välja att måla med sitt barn i stället för att laga mat.
Ted vill inte avslöja vilken typ av lymfcancer han har. Vill inte att vännerna och familjen ska googla runt och se prognosen. Att leva i nuet, men fortfarande planera inför en Ironman 2017 är mer hans stil.
Att kroppen har förändrats accepterar han.
– Jag har kanske gått ned fyra–fem kilo så här långt i muskelmassa och lagt på mig ett kilo i fett, men det fettet behöver jag som energi för att bränna bort cancercellerna. Går jag upp 15 så spelar det ingen roll, de tar jag av efteråt.
– Jag är en obotlig optimist. Jag tror definitivt att det kommer att gå bra. Nästa Ångalopp ska jag klara av. Anders har lovat att bära mig om inte annat.
Och faller andan in så är garaget fyllt med roliga träningssaker.