Tidningen träffar den från Moskva influgna ensemblen hemma hos pianisten, tillika mångåriga ledaren för Julitafestivalen, Carl Pontén. Nio musiker och deras två lärare är på ett veckolångt besök i trakterna kring Brevens bruk, nära länsgränsen. En av lärarna är den berömda violaspelaren Fedor Belugin, som varit här flera gånger tidigare.
– Jag lärde känna Carl Pontén för säkert tio år sedan, men det här är första gången jag är här med en hel stråkensemble. Det är ett nytt projekt och blir en ny erfarenhet för oss att spela på Julitafestivalen, säger Fedor Belugin.
Den första av två spelningar skedde i söndags, som möttes av fin kritik från tidningens recensent. Nästa spelning för ensemblen, som blir den sista för den här gången, blir i Julita nu på söndag. Repertoaren är vald med omsorg, eftersom kompositionerna ska passa den relativt lilla orkestern, där instrumenten violin, viola och cello ingår.
– Det blir därför en del Mozart och Haydn, säger Fedor Belugin.
Han och frun Maria Belugina leder Tchaikovksy string ensemble, som består av ryska musikbegåvningar från 18-årsåldern och uppåt. De kommer alla från olika delar av Ryssland, men har samlats i huvudstaden Moskva för att studera vid prestigefyllda musikutbildningar som exempelvis Tjajkovskij-konservatoriet och Gnessinakademin.
Gemensamt för studenterna är att de tidigt valt att satsa på en karriär inom klassisk musik. Vissa av dem har också redan inlett sin profession inom musicerandet.
– Det är en inspiration att vara här och spela tillsammans med så stora musiker som våra lärare och Carl Pontén. Jag lär mig massor, säger 20-åriga Sofia Kovaleva.
Under veckan i Sverige ägnar de stora delar av dagarna till att öva, antingen hemma hos Carl Pontén eller i Brevens kyrka. På fritiden har de umgåtts och varit ute på en fisketur. Miljön ter sig rätt annorlunda i jämförelse med storstadslivet i Moskva.
– Det här är den bästa tiden på året, och jag gillar att är så lugnt och fridfullt här, säger Valentina Silchenkova, som varit här en gång tidigare.
När de ska beskriva känslan att spela och framföra stycken inför publik, avfärdar de tanken om att det skulle vara särskilt nervöst. Istället kommer de in på musikens förenande kraft.
– Vi vill att människor ska förstå djupet av det vi spelar och därigenom låta dem komma nära inpå våra känslor. Med sådana upplevelser behövs inget språk mellan människor.