På väg till Erik Östdal Gustavsson kör en över Östdalsbron, som invigdes i april, nära Östdals hage. Östdal heter Östdal och han bor på Östdalsnäs. Så jo, det blir en hel del Östdal.
Men "Östdals minnen", rykande färsk från tryckeriet och utgiven på eget förlag, är Erik Östdal Gustavssons sätt att inte bara berätta sin egen historia, utan också en historia om sin generations katrineholmare och andra som han har mött.
KK-reportern, bondsonen, bandypionjären och bygdeprofilen börjar helt enkelt sin berättelse med att han kommer till världen. Det är den 12 mars 1922, en söndag, och pappa Ivar har med häst och vagn hämtat barnmorskan till mor Kerstin som har fått värkar.
Sedan fortsätter Erik Östdal Gustavsson sin berättelse, just så detaljerat, och delar med sig av sina minnen från alla möjliga situationer. Av alla människor som han har träffat, säger han, är 99 procent suveräna och en procent skitstövlar. Vilka som tillhör den senare kategorin avslöjar han ogärna. Läsaren får å andra sidan god inblick i Östdals många förhållanden med kvinnor som han håller högt, i föräldrarnas strävsamma liv in i det sista och i strapatser i jobbet på Kuriren.
– Jag ville dela med mig till mina efterkommande, om vad jag har hållit på med. Men det väsentliga är vad mina föräldrar har gjort. Jag har försökt välja det som jag tror att de efterlevande vill läsa, säger han.
Det kunde ha gått åt pipsvängen med boken. I våras hade Erik Östdal Gustavsson ett datorhaveri, men lyckligtvis kunde materialet till boken återställas och nu har författaren fått hem kartongerna med sin självbiografi i prydliga rader.
Han är förstås ingen ovan skribent efter 34 år som reporter. Förutom alla tusentals artiklar som det blev under KK-tiden, så är han även stolt upphovsman till böcker om Katrineholms ursprung, bandyn i stan och historien bakom barndomshemmet Ödesdal (Östdal) i Östra Vingåker.
Den som möter Erik Östdal Gustavsson slås ständigt av hans goda minne. Kroppen är det lite si och så med – dansen har han till sin stora sorg fått lägga på hyllan – men bandyresultat, datum, klockslag, namn och släktförhållanden folk emellan har han fullständig koll på.
Även om mycket bara finns där i huvudet – "allt är inte ljug", skojar han – så har han ständigt en mycket god hjälp med sig i byx- eller skjortfickan: fickdagboken.
– Jag har skrivit sedan 1946, säger han.
Skrev gjorde även hans mor Kerstin. Hennes dagböcker har han på kontoret. Med dagböckernas, och det häpnadsväckande goda minnets, hjälp har han återgett allt från bandyminnen till minnet av den första snapsen. Katrineholmare från över ett sekel tillbaka passerar revy i "Östdals minnen" och säkert hundratals nämns vid namn. Östdal avslutar sin historia med att presentera dem som han först och främst ville berätta den för: barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De får en guldgruva av anekdoter att ösa ur.