Tidsresor, spänning och historia ryms i "Kom tillbaka" (Idus förlag), en ny bok vars handling äger rum både i nutid och en sommardag år 995. Två 13-åringar finns i fokus: Disa, en flicka från vikingatiden, och Wille, en kille som går i sjunde klass och bor i Älgviken.
För Willes del är livet onekligen i förändring; han har fått i uppdrag att resa tillbaka till Disas tid och möta en familj i behov av hjälp. Men allt han gör ska ske inom ramen för dåtidens liv. Han får inte påverka framtiden genom att ändra historiens gång.
Författaren Jonas Carlström växte upp i Nynäshamn. Där finns en del fornlämningar, men inte alls i den utsträckning som finns i övriga Södermanland och Uppland, berättar han. I vuxen ålder har Carlström blivit allt mer intresserad av budskapen på de många runstenarna i Sverige. Det intresset ledde så småningom till att boken "Kom tillbaka" blev till. Läsaren får sig en spännande berättelse till livs, men också kunskap om vikingatiden – inte minst i konsten att tyda runor.
– Runristningar är helt oförfalskade dokument från vikingatiden. Annars är det svårt med källor, men runristningarna är fascinerande eftersom de visar precis vad personen ville ha sagt, säger Jonas Carlström som länge har fantiserat om hur en nutidsmänniska skulle klara att hamna i en helt annan tid så som han berättar om i sin bok.
– Jag tror att vi antagligen skulle ha svårt att ens åka tillbaka till 1920-talet.
Många runstenar är enkla i sin utformning, berättar författaren. Då handlar det om att en namngiven person reste stenen efter en annan namngiven person. Samtidigt finns det andra stenar som i några få ord berättar en hel historia.
– För dem som beställde runstenarna måste det ha varit fruktansvärt viktigt att budskapet kom fram. Ristningarna var väldigt dyra att göra.
Den som läser "Kom tillbaka" har alltså möjlighet att lära sig att tyda en del tecken.
– Grundformerna och en enklare text kan man snabbt lära sig. Sen finns det stenar som är otroligt svåra, som Rökstenen i Östergötland. Experterna har uppenbara problem med vad som faktiskt skrivs eftersom det refereras till historier och sägner som sedan länge är glömda. För en nutidsmänniska blir det konstigt. Men då kände folk antagligen till dessa historier, säger Jonas Carlström.