Röken yr från bråkgropen som tänts på för dagen. Det doftar som en vedbrasa över hela tomten där medlemmarna från Glindrans vävklubb samlats för en linsektion.
— Det är många som påstår att det inte händer något på landsbygden. Det händer mycket här, säger Gunilla Nilsson, ordförande i Glindrans vävklubb.
Vid gården Heden har linsektioner anordnats för att vävklubben ska testa traditionell linberedning.
— Det är nog inte många som känner till hur man gör. I dag görs allt det där med maskiner på industrier. Tiden till det finns inte riktigt i dag, säger Anna-Lena Olsson, medlem i Glindrans vävklubb.
Linet skördas genom att det rycks upp med rötterna. Lin kan förvaras under många år efter att det dragits upp. Det brukar sägas att "ull blir mull och lin blir gull". Ull blir inte alls fint när det förvaras länge medan lin bara blir finare med åren.
— Linet vi använder i dag har legat i flera år och torkat. Jag skulle gissa att vissa kan ha legat sju till åtta år och det har bara blivit bättre, säger Sonja Gullbrand, kassör i Glindrans vävklubb.
Linet läggs utomhus för att torkas. Sedan ska det läggas över bråkgropens eld. Då blir linet mjukare och lättare att hantera. Gunilla Nilsson tar några knippor med lin och lägger i bråkmaskinen som liknar en mangel. Att bråka kommer från tyskan och betyder knäcka. Det är precis vad som händer när linet bearbetas i bråkmaskinen. Barken knäcks och linfibrerna kommer fram.
— Vi vill få bort allt det hårda så det blir lent och fint. För att det sedan ska kunna spinnas till tråd och slutligen kanske bli en duk, säger Gunilla Nilsson.
Efter bråkningen ska linet skäktas enligt tradition. Gunilla Nilsson lägger linknippen över en skäktstol och slår med en skäktkniv för att få bort mer av linets barkskärvor.
— Skäktknivar var en vanlig fästmansgåva förr. Mannen gav kniven till kvinnan som han skulle gifta sig med. Det var andra tider då, berättar Sonja Gullbrand.
Gunilla Nilsson går bort till sista stationen som är häckling. Efter en korrekt häckling har man en bunt mjuka, glänsande blanka linfibrer som kan spinnas till garn eller användas för andra ändamål. Under häcklingen tas den sista skärven bort av linet. Här "kammas" linet i häcklor på en bräda som försetts med piggar av metall.
— Nu blir linet alldeles glänsande och fint. Det var en tjej här förut som testade att häckla, linet såg nästan precis ut som en förlängning av hennes eget hår, säger Gunilla Nilsson.
Lin är ett material som ofta anses vara fint.
— Det är något speciellt med lin. Gör du en duk av lin och ställer levande ljus på tycker jag att duken skiner som guld, säger Anna-Lena Olsson.
Anledningen till att klubben ägnar sig åt bråkning av lin är viljan att göra hantverk från grunden.
— Många har längtan efter det som är äkta. Du kan känna en skaparglädje och se ett resultat du tillverkat helt själv, säger Anna-Lena Olsson.
Trots att inte många ägnar sig åt att ta fram lintråd från grunden tror Anna-Lena Olsson att fler har börjat intressera sig för hantverk.
— Jag jobbar mycket på Gotland och där jag ser jag ungdomar som håller på med hantverk. De tycker att det är kul att skapa. I dag skickas bara sms som försvinner i tomma intet, det är inte som förut när man skickade brev. Brev sparades på ett annat sätt. Det är precis samma sak med hantverk och sådant som massproduceras. Hantverk går att spara med god kvalitet hur länge som helst.