Egentligen var det inte ett reportage om hjortjakt som var tanken från början när vi spånade på redaktionen. Jägaren Leif Fredriksson övertygade oss dock om att det var hjortjakten som stod för det mesta nyhetsvärdet för tillfället. I Björkviks skötselområde får de skjuta betydligt fler hjortar i år jämfört med förra året.
— Det är sådan fokus på älgjakten. Vi jagar mest hjort och sedan, kanske någon älg. Det går säkert en älg på 20 hjortvilt. Vi skjuter mer dovvilt än kronvilt. Sedan kommer vildsvin och först på fjärde plats älg, säger Leif Fredriksson.
Vi har hamnat på en grusväg i trakterna kring Mörtbol. Att påstå att det är höst vore orättvist. Snarare handlar det om en solig sensommarkväll trots att kalendern visar en bra bit in i september. Tidigare har Katrineholms-Kuriren skrivit om hjortdöden i Vingåkerstrakten. Fredriksson menar att han inte märkt av något här. Snarare tvärtom. Att det finns gott om djur.
Vandringen går över ett fält och slutar i skogsbrynet där vi sätter oss tillrätta. Sedan början en lång väntan. Jag med kameran i knät, Fredriksson med geväret.
Som relativt ovan observatör på ett jaktpass blir jag snart medveten om hur mycket jag själv låter. Magen kurrar, jag har satt mig på ett par kvistar som prasslar så fort jag rör mig det minsta och kameran ska vi inte tala om. Tillverkarna någonstans långt borta i Asien verkar tro att det är häftigt att slutaren låter som på en gammal analog kamera av robust sort. Det är inte ett dugg fräckt på ett jaktpass.
Skymningen sänker sig över fältet. Tre tranor avtecknar sig mot himlen och naturen blir allt mer närvarande. Samtidigt väntar vi på ett tillfälle att riva upp stillheten. Ett tillfälle att skjuta en hjort. Det är minst sagt en dubbelbottnad upplevelse. Nu inträffar dock inte det senare. Fredriksson rör sig flera gånger ut några meter på fältet och spanar i kikarsiktet. När det gäller dovvilt är det bara handjur som är lovliga, men vi inriktar oss på små spetsar, det vill säga ettåriga dovhjortar. När det gäller kronvilt är det hind och kalv som gäller.
Några harar, en dovhind och en kronspets passerar inom 50 meters avstånd från oss.
— Det var nästan allt utom den modellen jag var ute efter. Men så är det med jakt.
Fredriksson hymlar inte med att själva jakten är en stor del av att vara ute. Men framhåller även, som så många jägare innan honom, naturupplevelsen.
— Skottet är inte det viktigaste längre. När man var yngre var det viktigt, men nu är jag nöjd om jag får se olika typer av vilt. Det är mycket värt att komma nära ett djur, även om det är fel sort ur jaktsynvinkel.
— Men absolut – jag är jättenöjd om jakten går bra. Om jag kan ta hem bytet och ta rätt på det, äta med familjen. Om barnen frågar kan jag svara var maten kommer i från och ibland har de varit med under jakten och kommer ihåg hur det gick till.
Och det går att få upplevelsen utan att jaga i traditionell bemärkelse. Utan att gå igenom hela processen med att ta jägarexamen och skaffa vapen.
— Det kan räcka med att bara gå ut och uppleva det här. Man kan sitta här och bara titta på djuren, eller försöka fotografera dem. Jag har både fotat och filmat. Det är otroligt när man får den perfekta bilden.
— Det är många som inte förstår vilken natur det finns här och att det är gratis att ta del av den. Vår del av Sörmland är unik med sin vilttillgång, den blandning av djur som finns här. Och att det egentligen bara är att gå ut för att uppleva det. Jag vet inte hur det ser ut om 20 år, men nu är det helt fantastiskt.