Med hjälp av ett nyinskaffat magnettäcke vill Klara Winkler utöka verksamhetens fokus på rehabilitering.
"Hästarna ska lämna i bättre skick än när de kom, både psykiskt och fysiskt", säger hon.
Klara Winkler från Katrineholm studerade hästhållning på Vreta gymnasium och drog därefter utomlands för att arbeta med sitt livs stora hobby. Efter att ha varit beridare i Norge och stallchef för OS-stall i Tyskland och Holland har hon nu hittat hem på Ålspånga säteri i Bettna, inte långt från sin födelseort.
– Det här är verkligen ett drömupplägg för mig. Jag måste nästan nypa mig i armen, säger hon.
Tillsammans med sin sambo Alexander, hans dotter och hunden Oliver bor hon i en av byggnaderna på gården, som såldes 2017 efter att ha legat ute till försäljning i tre år.
I maj i år flyttade de första hästarna in.
– Att familjen här vill och har möjlighet att satsa på fina hästar, och att de tror på mig, är jag så tacksam för.
På Stall Ålspånga driver hon verksamheten som innefattar utbildning av egna och andras hästar, försäljning av hästar och uthyrning av ridhus och stallplats.
Hästarna tränas med fokus på hållbarhet och stor vikt läggs vid att de ska vara starka nog att klara förväntade uppgifter utan att ådra sig några skador.
– Jag vill att det ska vara tydligt hur välridna och välmående de här hästarna är, när de åker vidare från oss ska de vara i bästa möjliga skick i förhållande till sina förutsättningar. Det är så jag vill bli igenkänd.
Redan 2016 uppfyllde hon ett första karriärmål, då hon följde med det holländska stallet hon arbetade på till OS i Rio.
– Det var ett mål jag hade satt upp i livet som hästskötare. Jag tyckte att jag gjorde jobbet bra, men att få göra ett OS skulle vara en bra slutkläm för att kunna gå vidare till att arbeta som beridare.
Tiden utomlands har gett henne viktiga erfarenheter, men tyvärr inte bara glada minnen.
På Stall Ålspånga driver Klara Winkler verksamheten som innefattar utbildning och försäljning av hästar samt uthyrning av ridhus och stallplats.
– I Tyskland blev jag skriken på och kallad för allt möjligt trots att jag gjorde ett bra jobb. När jag insåg att jag hade blivit så van vid det att jag inte ens reagerade insåg jag att det var dags att åka hem.
För andra som drömmer om stalljobb utomlands vill hon skicka med en varning om att det är en hård skola med tufft klimat.
– Det är en sport med mycket prestige och press och människorna är inte alltid så socialt tränade.
Däremot känner hon att tiden utomlands gav henne många viktiga insikter.
– Det har lärt mig vilken hästperson jag vill vara mot andra. Jag vill inte vara skrämmande, jag vill bli respekterad för det jag gör, inte för att någon blir rädd för mig.