"Fy fan vad ful du är, måste du gå klädd så där, måste du ha håret sådär."
"Varför sitter du och läser bara, är du en äcklig plugghäst fetto? "
"Kan du inte gå och döda dig själv, förbannade hora, stick och brinn i helvetet."
Glåporden ovan har singlat över en skolgård i början av 1960-talet och via Facebook i nutid, alltid lika fantasifulla ord ägnade att sänka en medmänniska. Värre är att idag kommer skiten ända in i barnkammaren, hemmet, genom mobilen, förr kunde man i alla fall stänga det ute genom att komma hem. Men det finns ändå stämplat i skallen för all framtid, även om det är sextio år sen sista skolavslutning.
Den största förloraren är egentligen mobbaren själv för hur står det till i själen hos någon som måste skymfa andra för att må bra? För det är väl det hen gör av att ge sig på någon, stiger i graderna hos kompisarna, blir lite bättre än oss andra. Tuff. Respekt.
Men det största sveket står vuxna för, för var finns alla vuxna som alltid anmäler trakasserierna? Den rektor som pekar med hela handen och talar om att beter du dig så igen då får du byta skola.
Var finns föräldrarna som lär sina ungar hur de skall uppföra sig mot andra. Och INTE ger sig på läraren, eller det mobbade barnet.
Och vilka föräldrar accepterar att deras son, eller för all del dotter, är en mobbare?
Våra barn är inte perfekta, lika lite som vi själva, men vi kan i alla fall kosta på oss att ställa upp så inte andra barn far illa för att min son, eller dotter, ger sig på någon.
Kanske peka med hela handen där också, berätta vad som gäller. Vet inte om vi någonsin kommer tillrätta med mobbning, men ett bra alternativ är att flytta på mobbaren/-na då blir det lugnt på så vis i alla fall. Flyttas den som mobbas då växer tuppkammen en halvmeter på de som jävlas, inte bra. 1–0 till mobbarna.
Jag ser fram emot den dag då vi alla behandlar varann med respekt och kärlek istället för att mobba. Även vuxna ägnar sig åt trakasserier, glöm inte det, nätet är fullt av könsord och nedsättande omdömen riktat mot andra. Kanske har vi förklaringen där, när inte ens vuxna kan bete sig som folk. Ni vet som de gamla sjunga kvittrar de unga.
Vi måste vara goda föredömen, tänk på det. Hände något i min familj försökte jag ta tag i det direkt, idag vete sjutton om det hade funkat, så illa är det därute. Och där befinner sig våra barn ...